Dags att skala av globaliseringen

Hur mycket av sådana föreställningar kommer vara om kvar om några år när det nya mentala landskapet efter coronavirusets framfart klarnat?

Låt oss hoppas att de goda grundbultarna är intakta, de som handlar om frihandel och normal internationell tillgänglighet. Men i övrigt finns anledning till allmän självrannsakan. Många västländer kommer undra varför de egentligen lade ut tillverkningen av läkemedel och vårdmateriel och för den delen all möjlig kristidsutrustning på länder på andra sidan jorden. Billigt? Ja. Klokt? Nej.

Men globaliseringstanken handlade om mer än ekonomi. Det var ideologi också. Det var någonstans meningen att världen skulle bli bättre även i andra avseenden. Att alla länder skulle bli fredliga utvecklade demokratier precis som vi i väst.

Om man uttrycker en komplex tankemodell mycket enkelt: Det är okej att lägga ut tillverkning i diktaturer och halvdemokratier där produktionen (arbetskraften) är billig, för de länderna har intresse av att vara en del av en raffinerad global ekonomi som gynnar även deras tillväxt. De kommer vilja vara en pålitlig del av det stora systemet.

Även de ivrigaste globaliseringsförespråkarna inser att det är ett problem med producentländer som är oberäkneliga och aggressiva. Men - och det är här det ideologiska träder in - man har tänkt sig att globaliseringen kommer att förvandla dem till snälla länder. Ekonomisk utveckling kommer att ”öppna” dem och bidra till att de demokratiseras.

På sina håll har det märkts i Afrika. Och den där integrationstanken fungerade definitivt i Europa efter andra världskriget. Men som generellt recept har det inte varit fråga om en mirakelkur alls. I Ryssland håller Vladimir Putin som bäst på att installera sig som livstidsdiktator. Internet och en åtminstone semifungerande marknadsekonomi är inget som helst hinder för honom och har inte varit det förut heller.

Men framför allt handlar det om coronavirusets ursprungsland Kina. Kina är på något sätt navet i globaliseringstanken och samtidigt dess svaga punkt.

Internet skulle komma att göra det omöjligt för en auktoritär stat att utöva kontroll och repression, menade man. De skulle bara vara att luta sig tillbaka och se hur monoliterna sprack av all fri information som perforerade dem. Men Kina bjöd på en helt annan verklighet. Detta i form av lika sträng diktatur som förut, hård censur och ett effektivt förtryckarsystem bland annat i form av sociala krediter. Google (som också äger Youtube) lät bli att bistå dem i deras övervakningssystematik enbart på grund av negativ medial uppmärksamhet.

Under nittiotalet hade man tesen klar om Kina: Integrationen i den internationella ekonomin skulle ge ett ökat välstånd åt kineserna. Det ökade välståndet skulle komma att skapa en resursstark medelklass. Den resursstarka medelklassen skulle komma att kräva liberala reformer och hela landet skulle komma att demokratiseras.

Som i ett självförstärkande kretslopp. Ekonomisk liberalism skulle genom sociala förändringar ge ännu mer ekonomisk liberalism. Man hade ju sett det hända historiskt i Europa. USA välkomnade öppet Kina in i den internationella värmen och såg genom fingrarna på landets ekonomiska spionage och patentstölder under förtröstan om att de hegelianskt obevekliga liberala utvecklingskrafterna ändå med tiden skulle göra sitt.

Och under skydd av en sådan ideologisk överbyggnad blev det förstås ännu lättare för västerländska företag att förlägga sin verksamhet i världens största diktatur. Och för västvärldens regeringar att godta det även när det rörde sig som nationellt höprioriterade saker som skyddsutrustning och läkemedel. Ett maktmedvetet kinesiskt ägarskap i västliga finansiella strukturer har gjort sitt till för trenden.

Nu har Kina fått åtminstone tillfällig bukt med sitt virus som de inte ville informera resten av världen om förrän de var absolut tvungna, och som de bekämpade medelst en total likgiltighet för allt vad humanitet och mänskliga rättigheter innebär. Och nu startar de ett desinformationskrig mot västvärlden i vilket det bland annat hävdas att USA i själva verket spred viruset. De är heller inte sena med subtila antydningar om var någonstans i världen det just nu produceras livsviktiga sjukvårdsprodukter.

Få utvecklingsoptimister vill i dag kännas vid sina tidigare Kinaprognoser. Det går att förstå. Men det viktiga, och som ju stått klart långt innan corona dök upp, är att globalism inte fungerar på det sätt som populärt har antagits. Länder blir inte snälla för att de är uppkopplade mot andra länder eller för att de handlar med dem. De kan göra det där och fortsätta att vara precis lika läskiga och hotfulla som förut.

Globalisering är på sitt sätt en tjusig tanke men de drömska ytterlagren behöver skalas av. Dess kärna av frihandel är tidlöst hård men i övrigt bör förstås enbart kall realism råda, och det är sannolikt att det är just vad som blir fallet efter coronakrisen.

Så när blir Kina snällt? Ingen aning. Nu gäller det att bygga upp långsiktiga beredskapslager inom Sveriges gränser av allt som behövs under nästa kris. Behöver vi producera det själva så skall vi göra det.