Dags för ny svensk EU-strategi
Även Moldavien skall gratuleras som förärades en plats bredvid Ukraina i förhandlingar. Liksom Georgien som tänks få status som kandidatland.
Svarta havet kan alltså komma att bli ett halvt EU-hav. Unionens gräns skulle göra halt strax före Kaspiska havet. Det vore en imponerande syn.
Men det finns en komplikation här: att det som är rätt och riktigt för de enskilda länderna i fråga inte nödvändigtvis behöver vara det för EU. Ju mer EU växer desto mer ställs unionen på sin spets. Skall den vara en sammanslutning av nationalstater eller en federal statsbildning?
Unionens federalister har inte varit sena att ta Ukrainas framtida medlemskap som gisslan och förklara att man måste ”fördjupa” samarbetet som konsekvens av en sådan process. Men faktum är att verkligheten snarare talar för det motsatta: ju fler länder desto mer bör organisationen avcentraliseras. I annat fall kommer konflikterna som ett brev på posten.
I Timbros nättidning Smedjan beskriver Carl Albinsson hur en nygammal debatt har nu blossat upp kring unionens konstruktion. Den gamla tanken på ett EU i flera hastigheter har väckts till liv. En modell där en kärna av villiga länder ingår i ett mer federalt system och en yttre cirkel där andra väljer att ha en mer självständig relation. Som EMU fast översatt till en generell princip.
”En modell där en kärna av villiga länder ingår i ett mer federalt system och en yttre cirkel där andra väljer att ha en mer självständig relation.”
Den svenska regeringen sägs inte vara förtjust i tanken utan hoppas istället att kunna påverka EU:s budget och bromsa federalismen den vägen. Men det är allt att leva i en rosenröd värld. Det kommer inte att gå. Förr eller senare kommer avgörande strategiska vägval kring unionens framtid tarva handling och då är det inga vanliga ”EU-beslut” utan beslut kring ramarna för svensk suveränitet.
En situation där Sverige sugs in i ett federalt system utan att det finns folkligt mandat för det bäddar för politiska konvulsioner. Sverigedemokraternas ungdomsförbund har nyligen beslutat verka för ett EU-utträde. Den opinionen kan komma att växa plötsligt och lavinartat beroende på vad kommission och ministerråd får för sig att driva igenom.
Ett EU i ”två nivåer” är en desto mer angelägen vision efter att Storbritannien har lämnat unionen - av suveränitetsskäl. Där förlorade Sverige en viktig allierad i kampen mot överstatlighet och protektionism. Regeringen bör vara realistisk och inte minst ärlig i detta. Man bör koncentrera sig på att förändra unionen mot den mer flexibla formen - och säga det högt inför alla och envar. Det är dessutom en hållning som har potential att samla ett brett politiskt stöd över blockgränserna.
