Den akademiska friheten behöver en ombudsman
En ombudsman som har till syfte att försvara den akademiska friheten för lärare och forskare. Ja, i podcasten Axess öppnar högskoleminister Mats Persson (L) för inrättandet av en institution inom den svenska högskolevärlden med uppgift att värna den fria forskningen och lärandet.
Om ombudsmannainstitutet är ett svenskt bidrag till kvalitetssäkring och lagstyre på den globala scenen så riktas blickar, som Axess PJ Anders Linder påpekar i podden, från Sverige i dag mot Storbritannien, där en särskild ombudsman är inrättad för att säkra den akademiska friheten.
Utbildningsminister Mats Persson fattade som ett av sina första åtgärder beslutet att låta Universitetskanslerämbetet genomföra studier av universitetens arbete för den akademiska friheten. Bakgrunden var inte minst signaler om att cancelkultur och deplattformering, företeelser med ursprung i USA, nått svenska lärosäten. Med det menas att (löjligt lättkränkta) studenter eller lärare har ifrågasatt forskning eller föreläsningar utifrån att det saknar exempelvis genus eller normkritiska inslag. Sverige är nu inte USA, men flera fall från svenska lärosäten vittnar om att deplattformering - att frånta någon möjligheten att tala - håller på att bli återkommande inslag på svenska lärosäten.
Den akademiska friheten i Sverige var dock i behov av skyddsåtgärder redan innan cancelkulturen började att leta sig in i universitetsvärlden. På internationella rankingar av akademisk frihet hamnar Sverige vanligen lågt. Den tidigare regeringen genomförde visserligen en reglering i högskolelagen till värn för den akademiska friheten - rätten att välja forskningsobjekt och metod – men den signalerade att värnandet av friheten främst var en fråga för universiteten. Det var i varje fall ett litet steg framåt, motiverat utifrån ”hoten” mot den liberala demokratin.
”Den politiska styrningen av högskolevärlden exkluderades därför som ett problem. Det var ett sätt att omtolka den akademiska friheten och urvattna begreppet.”
Men den politiska styrningen av högskolevärlden exkluderades samtidigt som ett problem. Det var ett sätt att omtolka den akademiska friheten och urvattna begreppet. I Sverige har utvecklingen gått åt fel håll när till exempel Universitetskanslerämbetet allt mer blivit regeringens förlängda arm istället för universitetens organ gentemot regeringen. Högskolor och universitet har betraktats som vilka myndigheter som helst. Så har också oberoendet försvagats.
Borgerliga politiker har också att problematisera hur marknadsstyrning bidragit till att ”avakademisera” universiteten som när beslutsmakten flyttas från lärare och forskare till central administration. Universitetens frihet har betonats, medan engagemanget för lärarnas och forskarnas forskningsfrihet varit lägre. På den punkten finns det skäl att tänka om, rejält.
Att säkra principer såsom forskningen frihet genom statliga kontrollfunktioner - en ombudsman - istället för genom organisationsreformer där lärares och forskares inflytande garanteras kan ses som en omväg. Den akademiska friheten är dock i behov av en tydlig röst. Såväl när det gäller att värna självständigheten mot politiska interventioner som mot inslag av deplattformering och cancelkultur.
