Den begränsade statsministern

Det är en synnerligen svag minoritetsregering Stefan Löfven vill bilda. Förhandlingarna lär dock ha gått enklare efter valet än före med det nu mindre kaxiga Miljöpartiet.

För att lyckas krävs inte bara ett beskedligt vänsterparti. Det borgerliga samarbetet ska bräckas genom att lägga över skuld på Centerpartiet och Folkpartiet. Så tycks i varje fall planen se ut.

Väljarna ska låtas förstå att det är borgerlighetens fel om inte Socialdemokraterna kan styra landet. På kort sikt kan det också framstå som ansvarstagande för mittenpartierna att samarbeta. Alla ber om det, till och med Svenskt näringsliv vars enda ingångsvärde tycks vara stabilitet på marknaden. Att det på längre sikt vore det förödande om Socialdemokratin återfick sin historiskt starka position, där delar av borgerligheten hålls fången av överenskommelser och förhandlingar, tycks inte vara en föresvävande tanke.

Alliansens fyra partier har avgörandet i sin hand. Håller de linjen kan priset bli oro, kriser och till och med – vilket traditionen motsäger – extraval. Men risken med att bryta blockpolitiken är att alternativet Alliansen inte kommer att finnas inför nästa val. Inför väljarna kommer regeringsfrågan då att handla om vilket eller vilka borgerliga partier som väljer att samarbeta med Socialdemokraterna.

En försvårande omständighet för borgerligheten är att Alliansen är i behov av träda. Partierna behöver odla sin särart efter att ha kompromissats samman till ett förvaltningsparti. Alliansen förmådde inte att förnya sig i regeringsställning, utan höll sig i stort fast vid de idéer och reformer de fyra partierna en gång samlades kring. En regering utan stark reformagenda har svårt att vinna val. Det drabbade också Alliansen efter åtta år vid makten. Partierna måste förnyas och söka nya positioner för att dynamiken ska återuppstå.

Borgerligheten har därför inget att vinna på att Löfven fälls redan under sin första budgetproposition. De har heller inte mycket att förlora om han får igenom den, eftersom den rödgröna regeringen kommer att tvingas förhålla sig vad som är politiskt möjligt att få klubbat i en riksdag där oppositionen utgörs av 62 procent. Någon handlingskraftig regering kan vi därför inte räkna med de närmaste fyra åren.