Annons

Den diktaturkramande vänstern

I år fick filmaren Maj Wechselmann Jan Myrdalsällskapets stora pris: Leninpriset.
Ledare • Publicerad 2 mars 2011

Få höjde på ögonbrynen. Av rapporteringen att döma framstod det som vilken utnämning som helst, trots att det skapats till minne av en man som ersatte en diktatur med en annan. Som ordförande i Folkkommissariernas råd avskaffade Lenin den lagstiftande församlingen och inrättade koncentrations- och arbetsläger för oliktänkande, för att ta ett par exempel.

Men det är väl vad man kan förvänta sig av ett sällskap som oförblommerat hyllar en kommunistisk propagandist vars hela karriär kretsat kring att skönmåla förtryckare. Tidigare, i sammanhanget värdiga, pristagare är religionshistorikern Mattias Gardell och filmskaparen Roy Andersson.

Annons

Det enkla svaret på frågan varför förvåningen uteblir är att vi är vana. Ingen blir överraskad av att man inom vänstern gör skillnad på diktaturer. Vi har lärt oss att det finns goda och onda diktaturer. De onda benämns som höger och de goda som vänster. Så umgicks till exempel svenska socialdemokrater länge med den tidigare tunisiske diktatorn Ben Ali inom ramen för Socialistinternationalen.

Men kanske har ett första, och i så fall nödvändigt steg, mot självrannsakan tagits. SSU-tidskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen gick nyligen till hårt angrepp mot socialdemokratins demokratisyn i Aftonbladet.

Han utgår från det 00-tal som startade 11 september 2001 och som avslutades på Tahrirtorget fredagen den 11 februari 2011 och konstaterar att vänstern inte hade tillräckligt bra svar på de svåra civilisatoriska frågor som denna brännande tid ställt oss inför. Vänstern blev blind och hade överseende med allt. Bör man som socialist aktivt försvara organisationer som vill skapa islamistiska stater, undrar han retoriskt och ifrågasätter det stöd många till vänster ger Hamas, Hizbollah eller Muslimska brödraskapet.

Suhonen sätter fingret på den identitetspolitik, med ursprung i den postmoderna vetenskapssynen, som kommit att prägla socialdemokratin – nationellt såväl som internationellt. Något förenklat handlar identitetspolitiken om att ställa minoritetsgruppers särintressen mot majoritetssamhället. De marginaliserade har med det perspektivet alltid rätt.

Men som Suhonen konstaterar: I en debatt mellan en nyliberal som hävdar svensk grundlag mot en marxist som säger att sharia inte är så farligt, är vänstern förlorad.

Det har han onekligen en poäng i.

Marcus Svensson
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons