Den ensidiga kulturdebatten

Kanske skulle inte längre positionering ("titta, jag är vänster, jag är kultur") och offertänkande ("titta, jag reflekterar över vilken grupp som är underordnad, jag är kultur") vara de dominerande inslagen i svensk kulturdebatt.

Men hur blev det? Här är kulturdebatterna vi minns 2012:

? Bengt Ohlsson frågar när det röda ska rinna av kulturens fana.

? Maria Sveland och Magnus Linton försöker kleta ned hela borgerligheten med Anders Behring Breivik.

? Regeringen ger Estelle ett barnbibliotek i doppresent men kritiseras för att böckerna inte är genuscertifierade och visar regnbågsfamiljer.

? Jens Liljestrand är upprörd över klasshatet efter en diktläsning på Dramaten.

? Åsa Linderborg anklagar DN Kultur för att ha övergett kulturradikalismen, men Björn Wiman protesterar.

? Klasshats- och kulturradikalismdebatten går över i en Lenindebatt.

? Kulturministern tar för sig av Makode Lindes "black face"-tårta.

? Antiklimax när de falska kungamynten visar sig vara gjorda av en reklamare.

? DN:s journalister får inte skriva "hen" vilket väcker upprördhet.

? Stina Wirsén anklagas för rasism på grund av sin svarta barnboksfigur Lilla Hjärtat.

? Behrang Miri vill städa bort Tintin från biblioteket.

? Tidningskris; allt fler tidningar måste minska personalstyrkorna.

? Jonas Gardells bok och tv-serie om aids skapar debatt.

? Valet av Nobelpristagare i litteratur kritiseras för att Mo Yan inte är tillräckligt oppositionell.

? Skolavslutningsdebatt, luciadebatt. Är välsignelse en kränkning, är pepparkaksgubbar rasistiska?

Även 2012 dominerades alltså kulturdebatten av positionering samt ältande av hur underordnade grupper framställs i kulturen. Offertänkandet är tydligast när barnkulturen diskuteras. Samtliga barnkulturdebatter ovan handlade om att underordnade grupper framställs på ett stereotypt sätt och att detta skadar barnen. Men de vuxna debattörerna missar att barn, eftersom de har mindre erfarenheter och kunskaper, inte alltid har samma fördomar som vi vuxna.

En mig närstående nioårig pojke hörde när jag orerade om kulturskribenternas förutsägbara reaktion på boken och filmen "Hungerspelen". Eftersom den kvinnliga huvudpersonen slåss och skjuter pilbåge som en hel karl menade kulturjournalisterna att unga tjejer äntligen fått en riktig feministisk förebild, till skillnad från den mesiga plugghästen Hermione i Harry Potter-serien eller den löjligt förälskade Bella i Twilight-serien. Nioåringen ilsknade till:

"Det är typiskt att de ger sig på Hermione för att hon är smart. Det är alltid de som tar till våld som vinner, man får inte vara smart!".

Hoppsan. Pojken identifierar sig tydligen med Hermione, trots att genusvetarna säger att könsmaktsordningen omöjliggör sådan identifikation. Pojken beklagar att våld vinner över förnuftsbaserad konfliktlösning, trots att genusvetarna säger att våldet är en del av maskuliniteten. Och pojken konstaterar med sorg att "man får inte vara smart".

Om "smart" innebär att intressera sig för vad kulturen har att säga bortom ytligt positionerande och krav på genus-, etnicitets- och hbt-certifiering kan jag bara hålla med pojken. Kulturdebatten 2012 var lika ensidig som tidigare år, trots Bengt Ohlssons stridsrop. Låt 2013 bli året då kulturdebatten slår oss med häpnad, med riktiga diskussioner om konstnärlig kvalitet och vad kulturen kan säga oss om konsten att leva. Låt kulturdebatten få vara smart.