Den europeiska modellen
EU-kommissionen ser lönebildning som ett mål för att nå politiska mål. Det framgick under den socialdemokratiska partigruppen i EU-parlamentets seminarium om minimilön som hölls i veckan. Nicolas Schmit, kommissionär med ansvar för arbete och sociala rättigheter, meddelade att målet med att harmoniera medlemsländernas minimilöner är att påverka lönebildningen i stort. Något som i sin tur lär minska löneskillnader mellan könen och öka jämställdheten i Europa.
Detta är behjärtansvärda ambitioner. Problemet är valet av verktyg. Lön är ersättning för utfärdat arbete, inte ett politiskt styrmedel. I Sverige är det idag få som lyfter på ögonbrynet åt den här typen av påverkan. Vi har vant oss vid en tillvaro där allt anses vara politik och därmed ett område som politiker kan göra anspråk på att förändra.
Just lönebildningen i Sverige är ett av få områden där politiker drar sig för att klampa in. Istället sköts förhandlingarna av arbetsmarknadens parter. Det är en ordning som varit effektiv för att minska antalet strejker på svenska arbetsplatser. Därför är också svenska fackförbund och arbetsgivarorganisationer oroade av att EU-kommissionen ser det som så naturligt att den har rätt att lagstifta på detta område.
Kommissionär Nicolas Schmit har varit i Skandinavien på charmturné för att lugna oron i Sverige, Finland och Danmark som är tre av de sex medlemsländer där parterna på arbetsmarknaden sköter lönesättningen. På partigruppens seminarium betonade han att länder där kollektivavtal är i dominant ställning kommer att skyddas, snarare än att hotas, av ett EU-direktiv på området. Han medgav dock att till exempel svenska företag som verkar i andra EU-länder kommer att förväntas anpassa sig till de regler som beslutas på EU-nivå.
Schmit kommer att föra fram förslag både på en unionsgemensam minimilön och på kollektivavtalstäckning för medlemsländernas arbetsmarknader. Tanken på EU som en frihandelsunion verkar inte finnas ett spår kvar av. Före jul intervjuades Schmit av tidningen Arbetsvärlden (13/12/19) och frånvaron av resonemang kring medlemsstaternas självständighet eller att beslut skall fattas nära de dem berör var påtaglig.
Det kommer att vara svårt att hänga med i svängarna om tror eller håller fast vid att EU är en institution som vårdar sin grundtanke. Blicken är vänd utåt för att i jämförelse med Kina och USA framstå som en relevant internationell aktör. Intresset för att hålla maktutövandet till områden som medborgare faktiskt röstat för verkar litet. I det perspektivet blir lönebildning ett naturligt politikområde för beslutsfattare i Bryssel.
Troligtvis är den svenska modellen säker. På kommissionärer låter det snarare som att den skall gå på export. För vissa ses detta som konkurrensbegränsande åtgärder, och med visst fog. Frågan är hur den inom-europeiska konkurrensen skall stimuleras på annat sätt. För den behövs för att hålla unionen relevant, både i Europa och internationellt. Svaret från kommissionen lär bli: ytterligare insatser från Bryssel.
