Den evangeliska staten

Ledare Artikeln publicerades

Moderaterna vill få till en haverikommission av gymnasielagen. Det behövs, lagen är ett misslyckande av bibliska proportioner.

En av förlusterna med ett sekulariserat land är att de som kan tala och förstå det religiösa språket blir färre. Det innebär att samhällsdebatter och samtal blir grundare.

Foto: Anna Karolina Eriksson/TT

Lag och evangelium är två storheter inom den lutherskt präglade kristendom som format Sverige och tänkandet här. Lagen sätter upp ramarna för den mänskliga tillvaron, och evangeliet är det glada budskapet om att går att slippa ur dessa ramar.

En stat är till för att upprätthålla lag och ordning. Det är en grundläggande funktion som bildar ett gemensamt drag oavsett om det gäller demokratier eller andra styrelseskick. Kaoset är den uråldriga fienden som måste hållas stången för att skydda den svages rätt. Målet är förutsägbarhet i tillvaron, så länge människor har det kan de stå ut med väldigt mycket.

Det är i ljuset av detta som regeringens, Centerpartiets och Vänsterpartiets gymnasielag blottläggs i all sin orättfärdighet: den ersatte ordning med oförutsägbarhet. Målet var att benåda de ensamkommande migranter som i stora skaror sökte sig till Sverige under 2015, att ge dem en chans till, när det visat sig att deras asylskäl inte riktigt höll. Med gymnasielagen skulle de få stanna tills de gått ut gymnasiet och om de bara kunde hitta anställning så skulle de få permanent uppehållstillstånd. Ett glatt budskap för dessa drygt sjutusen som omfattas av lagen.

Nu har det dock visat sig vara svårt att trots allt få uppehållstillstånd. Kravet är att man skall söka arbete på heltid eller arbeta heltid för att få stanna. Bara en handfull av de ensamkommande har lyckats med detta. Svensk arbetsmarknad har få öppningar för nittonåringar som vill jobba heltid. Detta var känt redan när lagen tillkom, och det har påpekats sedan dess. Dessutom har Migrationsverket avsagt sig ansvaret för deras boende, något som lär påverka studiemotivationen. Vad är poängen i att leka med unga människors förhoppningar på detta viset? Och vad är poängen med att införa särlagstiftning för en liten grupp människor som inte ens är medborgare?

Det är uppenbart att politikens inblandning i det som borde hållits till ett mellanmänskligt engagemang har förgiftat saken. Man har ingett hopp hos hopplösa, men inte gått hela vägen i sitt benådande. Dessutom har man skadat samhällskontraktet. Medborgare som räknar med att staten upprätthåller ordning har fått se att lagar kan ändras för att gynna små, mycket resursintensiva grupper.

Benådningar bör lämnas åt gamla tiders envåldshärskare, när folkvalda gör det blir det inte bra. Den demokratiska förankringen och beslutets fasthet går inte att garantera. En ny regering kan ändra förutsättningar över en natt.

En haverikommission av gymnasielagen lär påvisa att den är mer utformad för att hantera opinion än att hjälpa någon. Samtidigt har satsningarna på dessa unga, som särskiljt från övriga asylsökande genom särlagstiftningen, varit enorma. Oavsett om man vill se en stor invandring eller en liten måste man kunna vara överens om att lagar inte skall ändras för att särbehandla grupper. Då öppnar man för helt oförutsägbara lösningar i framtiden. Som det står i en gammal bok: Utan sådant skall ert tal vara att ja är ja, och nej är nej.