Den smala vägen

Medan andra partier överlåtit idédebatten till mer eller mindre närstående tankesmedjor har kristdemokraterna behållit den inom det egna hägnet. Det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas, som gett ut skrifter och böcker, gjorde förvisso anspråk på viss självständighet men tog aldrig klivet över staketet. Möjligen är det också en förklaring till att de ideologiska grundsatserna och inspirationskällorna är tämligen okända – också för många medlemmar inom partiet.

Litteratur om Emmanuel Mounier, Jacques Maritain, Luigi Sturzo, Alcide de Gasperi, Robert Schuman, Konrad Adenauer och Eduardo Frei ligger – kan man tänka - inte på var mans nattduksbord. Men det är till den traditionen den ideologiskt medvetna delen av partiet vill ansluta sig; till den statsbärande kristdemokratin. Samtidigt präglas partiet alltjämt av att rekryteringsbasen funnits och finns i frikyrkliga miljöer, vilket tar sig utryck såväl sociologiskt som politiskt. Det är också i dessa grupper man har ett relativt starkt väljarstöd.

Ambitionerna till breddning återfinns i en intern proposition till kristdemokraterna riksting i slutet av juni. Principprogramsförfattaren och gruppledaren i riksdagen Stefan Attefall har hållit i pennan tillsammans med bland andra statssekreteraren och tidigare KDU-ordföranden Jakob Forssmed. Här dryftas frågor om människans roll och uppgift inom politiken, synen på staten och gränser för förtroendevaldas inflytande över medborgarna, civilsamhällets betydelse, behovet av maktdelning. Udden riktas lika mycket mot den stora socialistiska staten som mot den minimala liberala nattväktarstaten.

Ansatsen att utgå från idéer i politiken är välkommen. Tendensen är annars att partierna jagar väljargrupper och snabbt anpassar sig efter tillfälliga opinioner. Propositionen kan ses som en utveckling av kd-ledaren Göran Hägglunds budskap om verklighetens folk, i vilket han formulerade en kritik mot kulturetablissemangets förakt mot den folkliga livsstilen – om att människors val inte respekteras. Det har också lett fram till en självrannsakan inom partiet. Det har funnits för mycket av väljvilja, en strävan efter att rätta till, som bland annat tagit sig uttryck i krav på censur och olika förbud.

Idéer är viktiga att lyfta fram. Men det är först när kristdemokraterna lyckas kombinera personligt ansvarstagande med frihet också i sakpolitiken som förutsättningarna uppstår för att bli det parti man drömmer om. Det är en smal väg att vandra på. Men det är den rätta.