GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Den svenska feghetens altare

Socialstyrelsen har oroflaggat för att antalet tonårsflickor med diagnosen könsdysfori har ökat med femtonhundra procent på tio år. ”Vi kan se att det är en tydlig ökning, men vad den baseras på, vad som driver den, det vet vi inte”, säger en utredare på Socialstyrelsen.
Ledare • Publicerad 6 mars 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Johan Nilsson/TT

Man ”vet inte”. Verkligen?

Någonstans kunde man tycka att Socialstyrelsen är förmögen att göra en vuxen rimlighetsbedömning.

Precis som man någonstans kunde tycka att en upplevelse inte automatiskt skall förvandlas till diagnos. Men framför allt att det kanske finns ett samband mellan den förhärskande ideologiska trenden kring tanken på det gränslösa könet och oroliga unga som söker ett accepterat fäste för sin ångest.

Utifrån de utgångspunkterna blir den rimliga bedömningen att man inte skall proppa stopphormoner i unga människors kroppar och framför allt inte börja skära i dem på ett sätt som förändrar deras liv för gott. Och att man definitivt inte, som regeringen vill, skall låta femtonåringar könsoperera sig utan föräldrarnas medgivande. Att man ”inte vet” betyder inte att man inte kan göra ett vuxet antagande.

Det riktigt oroväckande här är misstanken att expertisen på Socialstyrelsen faktiskt gör det här vuxna antagandet. Men att de inte vågar stå för det. För att de vet att de kommer att hamna i skottgluggen för RFSU, RFSL, Dagens Nyheter och Gud vet vad som kan komma att kritisera dem.

Den så kallade ”debatten”.

Alltså samma fenomen som för nästan tjugo år sedan fick svenska läkare att tyst se bort när asylsökande föräldrar tvingade sina barn att spela apatiska, trots att de förstod vad det var för slags tortyr som utspelade sig på sjukhusen.

”Debatten” då bestod av breda delar av medieetablissemanget, flyktingaktivister och förstås vänstervridna debattörer i vars led Gellert Tamas stod som hyllad härförare.

Journalisten Elisabeth Höglund, som vägrade foga sig i konsensus, beskrev i Expressen 22/2 dåtidens tankeklimat och hur man tätt bakom Tamas hörde barnläkare som Göran Bodegård och Henry Asher: ”Okritiska men tongivande journalister ställde inte en enda kritisk fråga till dessa barnläkare. Istället fabricerades det ena sorgliga snyftreportaget efter det andra.”

Det var inte förrän magasinet Filters Ola Sandstig tog sig för att bedriva undersökande journalistik som sanningen fick en chans att brotta sig fram nu i höstas.

Hur är ”debatten” idag? Jo, den består i ett officiellt politiskt förgivettagande, tryggt inom ramen för den sociala konstruktivismens grundteser, att traditionell könsidentitet är fult och förtryckande och könsöverskridande är fint eftersom det är normbrytande.

Vad är det egentligen som skiljer den nuvarande scenöppningen från skräckhistorien med de apatiska barnen? Är det så mycket tacksammare att ifrågasätta könsdysforins uppblossande idag än vad det var att ifrågasätta barnens apati för tjugo år sedan? I princip samma typ av människor står ju fullt redo att kasta fördömanden om inhumanitet och inskränkthet nu som då.

Ibland framstår Sverige som ett kusligt samhälle. Vi har knappt börjat bearbeta vår skuld till de ”apatiska” barnen förrän det är dags att rada upp nästa grupp av unga offerlamm framför den svenska feghetens altare.

Fredrik HaageSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.