Den svenska individualismens spöke

Är föräldrar ansvariga för sina barn? Ja, jo skulle de flesta svara något förundrade över frågan. Men i Sverige har ordningen de facto varit en annan när det verkligen bränt till. Fram till 2010 var inte föräldrar juridiskt ansvariga för vad deras barn ställde till för jäkelskap. Och barnen – ja, de var barn så oavsett vad de ställde till med kunde inte rättssamhället rikta sanktioner mot någon över huvud taget.

Ledare • Publicerad 17 februari 2021

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Alliansregeringen bidrog till göra Sverige lite mer vuxet när de införde ett blygsamt men ändå symboliskt viktigt skadeståndsansvar för föräldrar. Men nu vill man skruva upp beloppet på 9 500 kronor till 24 000 kronor. Inte minst för att kriminaliteten sprider sig ned i åldrarna.

Det här är en känslig fråga och framför allt i Sverige. Egentligen inte främst socialt eller juridiskt känslig utan ideologiskt.

Annons

Det där med att föräldrar skall vara juridiskt ansvariga så att säga på riktigt för sina barn, det är en ganska ny idé. Den strider mot den svenska unikt individualistiska grundhållningen, som underförstår att det någonstans är skolan eller ”samhället” som har att hantera ansvaret.

Symptomatiskt nog förklarade Brottsförebyggande rådet 2017 att det inte fanns belägg för att skadeståndskravet minskar ungdomsbrottsligheten. Utan att vilja överväga att det kan bero på att det inte använts så mycket på de fåtal år det hade funnits då och att skadestånden är, precis som Moderaterna hävdar, för låga.

I bakgrunden spökar den moderna svenska kulturens rädsla för auktoritet. Den tar sig många uttryck men inte minst i form av ovilja att erkänna ett föräldraansvar som förutsätter att bristande auktoritet bokstavligen skall straffa sig – för föräldern. Erkännandet att en individ (föräldern) är så pass tätt förknippad med en annan individ (barnet) är samtidigt ett ideologiskt underkännande av den så hårt dragna svenska individualismen.

”Bättre då att auktoritet är fult och frihet är fint”

Individualism är frihet och ju friare desto bättre, har det deklarerats från höger till vänster under välfärdsstatens framväxt. Denna överideologi sägs inte minst vara till barn och ungdomars fromma som skall slippa tvång och klander – och auktoriteter. Men skrapar man på ytan syns det att det i själva verket är de vuxnas frihet som värnas, friheten att slippa det krävande värvet att vara en auktoritet. Bättre då att auktoritet är fult och frihet är fint. Grundproblemet med den svenska skolan finns också att finna i det här filosofiska trolleritricket.

Moderaterna har i högsta grad varit fanbärare åt den frihetstanke de nu i stället vill låsa fast i skadeståndsjuridik. Men det är förstås bra att de ändrar sig. Och i takt med att andra brottskategorier kommer att tarva hårdare tag kommer de, liksom andra partier, nog att tvingas röra sig än längre bort från den här förförande men lättköpta människosynen.