Den svenska modellen brister

Ledare Artikeln publicerades
Magdalena Andersson (S) har fått ett råd.
Foto:Daniella Backlund/SvD/TT
Magdalena Andersson (S) har fått ett råd.

Arbetsmarknadens parter kommer inte att hitta en lösning på de problem flyktingvågen för med sig. Incitamenten saknas. Varken fack eller arbetsgivare betalar för det växande utanförskapet. Regeringen bör därför lyssna till sina egna experter och tillsätta en kriskommission.

Grundaren av tidningen Arbetet, Axel Danielsson, skrev i unga år i tidskriften Socialdemokraten att kvinnan är mannens värsta fiende, då den späda kvinnohanden undantränger den muskulösa mansarmen.

Det var en vanlig föreställning under industrialiseringen. Konkurrensen om jobben medförde en rädsla för att mannens roll som försörjare och familjens överhuvud skulle förändras. Kvinnligt företagande och förvärvsarbete motverkades.

I början eller mitt i en förändring är det tryggt att hålla fast vid det gamla, det invanda och trygga. Ingen kunde då föreställa sig hur snabbt samhället skulle omdanas.

Om vi kan lära något av historien är det nog att man bör försöka vara öppen inför vad stora förändringar innebär, och förstå att en ny tid kräver nya svar. I dag står stora grupper utanför arbetsmarknaden, med de gemensamma nämnarna att de är födda i ett annat land och/eller har låg utbildning.

För arbetarrörelsen, som föddes bland murare och träarbetare i kampen mot sänkta löner, sitter det i ryggmärgen att vända sig emot låglönejobb. Det går också emot dess egen berättelse om Sverige, de gyllene åren, och den svenska modellen där parterna på arbetsmarknaden gör upp om villkoren. Förvisso under hot om strejk, men ändå.

Under förra året tog Sverige emot över 160 000 personer som sökte asyl. Av erfarenhet vet vi att det tar åtta år för hälften av en nyanländ grupp att komma i arbete. Många får aldrig ett jobb, utan är hänvisade att leva på bidrag och olika former av stöd. Mot bakgrund av att vi under två år tagit emot omkring 200 000 personer kan vi anta att sysselsättningsgapet kommer att fortsätta öka.

En orsak är att trösklarna till den svenska arbetsmarknaden är höga. Även om staten har intagit en passiv roll och överlåter mycket åt fack och arbetsgivare så har den en betydelsefull funktion. Lagstiftning och skatter har bidragit till att arbetsgivare tvekar att anställa, även när det skulle behövas.

För att slå vakt om den svenska modellen har regeringar sedan 1980-talet arbetat i andra änden. Subventionerade anställningar har dykt upp under nya namn och i nya former. Ett par hundratusen personer får halva eller stora delar av sin lön betalad av staten i stället för av arbetsgivaren. Indirekt är det ett erkännande av den svenska modellens brister, även om det inte sägs rakt ut. Det har också lett till undanträngningseffekter. Om arbetsgivare räknar med att det inom vissa yrken följer med bidrag om man anställer en person ur en viss grupp, sker inte konkurrensen om jobben på lika villkor.

Regeringens egna experter i Finanspolitiska rådet är mer tydliga med vad som behöver göras och öppnar för låglönejobb. De föreslår också att en kriskommission tillsätts med uppdrag att utreda flyktingkrisen. ”Den svaga förankringen på arbetsmarknaden bland utrikes födda är ett politiskt misslyckande som innebär stora sociala problem som nu riskerar att dramatiskt förvärras”, framgår det av en debattartikel som publicerades dagarna före jul.

Finansminister Magdalena Andersson (S) kontrade då med att det inte är regeringen som sätter löner, utan arbetsmarknadens parter.

Nyligen intervjuades John Hassler, ordförande i rådet, av Ekot. Han anser att parterna ska förhandla fram särskilda avtal som gör det möjligt att anställa nyanlända med låga kvalifikationer till en lägre lön. Ett förslag som snabbt avfärdades av Hotell- och restaurangfackets ordförande Therese Guovelin.

Hon har förvisso en poäng i att det vore absurt med olika lön beroende på i vilket land man är född. Men om inte arbetsmarknadens parter hittar en lösning på att få in lågkvalificerad arbetskraft på arbetsmarknaden riskerar Finanspolitiska rådet att få rätt i att de sociala problemen dramatiskt kommer att förvärras.

De fackliga organisationerna borde lära av sin egen historia. Då stängdes kvinnor ute från arbetsmarknaden. I dag hålls dörren stängd för människor med utländsk bakgrund.

Här avslöjar sig svagheten i den svenska modellen. Facken reagerar reflexmässigt och slår bakut. Och även om arbetsgivarna välkomnar låglönejobb så betalar de inte för det växande utanförskapet. Det gör skattekollektivet. Därför kan vi heller inte räkna med att parterna kommer att finna en lösning. Incitamenten är inte tillräckligt starka.

Frågan går därför tillbaka till finansminister Magdalena Andersson och den regering hon sitter i. En bra början vore att börja lyssna på de egna experterna och tillsätta en kriskommission.