Det egentliga coronaproblemet

Men det är det där med kommunikationen. Varför är beskeden fram och tillbaka, motsägelsefulla, svävande och ibland rent utav mystiska. I den frågan behöver vi inte vänta in något bokslut, vi vet redan nu att det är så.

Vilket ansvar har Lena Hallengren och vilket ansvar har regionerna? Varför är bussar okej att trängas i men inte krogar? Varför är åtta personer inte okej över huvud taget men okej om det rör sig om elever som är i ett klassrum? Hur kunde trehundra vara okej för några veckor sedan och inte mer än åtta idag? Varför är köpcentrum nu inför julen något man måste ”titta på” i det här läget och inget man vet redan nu?

Och så vidare och så vidare.

Saken är också att regeringen tillskansade sig för svenskt vidkommande dramatiska befogenheter i våras. Men man ville egentligen inte ha någon vidare debatt om det. Och vad mer intressant är – man har inte begagnat sig av de redskapen.

Så det kanske inte är förvånande att folk inte har iakttagit den försiktighet myndigheterna hade velat. Man upplever ingen konsistens i coronabekämpningen. Och om den flyter lite hur som, ja då blir disciplinen därefter.

Varför stänger inte regeringen inte gym och krogar? Varför skuldbelägger man i stället de som går dit? Någonstans där skaver det. Och förklaringen är sannolikt juridiska hinder. Sådana som finns i Sverige men inte i andra länder som har upplevt mindre mått av sekellång lugn och ro och individualism.

Den svenska staten är juridiskt bakbunden på ett sätt som gör det svårt att tillämpa samma hårdhänta för att inte säga brutala bekämpningsmetoder som andra regeringar kan tillåta sig. Inte med mindre än att Sverige är i krig.

Men det där är inte regeringens fel. Man är inte mer skyldig till dessa sakernas tillstånd än alla andra regeringar sedan snart hundra år. Problemet är ett annat. Problemet är att man inte låtsas om det.

Man vill inte stå där och erkänna att Sverige har den här allvarliga strukturella bristen inbyggt i statssystemet. Och man vill inte ta det vidare och förklara att det gör att man har problem med att få till stånd en effektiv nedstängning av de delar av samhällslivet man ser som problem nu i smittotider.

Man låtsas istället som om de där legal-strukturella sakerna är som de skall och att de egna besluten bör betraktas inte i ljuset av att man är bakbunden utan som om de är kloka och pragmatiska. Trots att folk undrar vad sjutton det egentligen är frågan om eftersom den ena och den andra åtgärden och förklaringen inte hänger ihop.

Men det innebär att problemet ytterst inte handlar om juridik utan om ledarskap. Närmare bestämt brist på ledarskap.