Annons

Det egentliga problemet bakom timeout

Vad för slags förtroende ger man en riksdagsledamot? Eller en politiker över huvud taget? I Sverige har – tyvärr – frågan ställts på sin spets.
Ledare • Publicerad 25 februari 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

”Timeout” blev ett bevingat uttryck efter att dåvarande vice statsministern Mona Sahlin valde att helt enkelt dra sig tillbaka så länge hon kände för det. Det blev för jobbigt att alla var kritiska till att hon mjölkat sitt statliga kontokort på pengar. Det var i mitten på nittiotalet och blev ett mycket olyckligt prejudikat. Alla möjliga politiker i medialt trångmål har sedan dess funnit denna uppfinning oerhört väl begagnbar. De får ju alltjämt sitt arvode under den tid de gömmer sig och inte gör något.

Men nu har till slut åtminstone talmannen tröttnat och fått ihop en partipolitisk samstämmighet kring betydligt mer skärpta regler. I princip kommer det där med timeout bli omöjligt i framtiden – i alla fall med bibehållet arvode.

Annons

I förstone – på tiden. Ändå finns det aspekter av det här som ingen verkar ha brytt sig om. Nämligen att det där med att en förtroendevald faktiskt är tänkt att ha ett förtroende fullt ut. Inte ett halvförtroende eller villkorat förtroende. Väljarna tar alltid risker när de väljer. Ingen demokrati kan försäkra dem om något annat. Därför måste de ha möjlighet att göra en rättvisande bedömning.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Säg att den demokratiska processen vaskar fram en bedragare som dagen efter valet sätter sig på planet till Thailand och stannar där i en hängmatta i fyra år. Är det verkligen bara bedragaren som är problemet? Är det inte någonstans ett fel i den demokratiska processen? Kan man inte någonstans ana att systemet inte tillgodosett en fungerande form för väljarens förtroendedömning av skurken?

Det är i så fall inte svårt att se vari det svenska systemet brister. Partiväsendet är monolitiskt och inslaget av personval är minimalt. Till och med än mer minimalt än för snart ett decennium sedan. Då öppnade partierna storsint dörren några centimeter för mer personval inom ramen för partisystemet, men till och med den glipan är trängre i dag.

I realiteten har en förtroendevald inte att svara inför vanliga människor i en valkrets utan inför det komplexa maktsystem som råder i det parti där denne verkar. Partiapparaten begär folks förtroende att ge förtroendet vidare inom det egna systemet.

”Partiväsendet är monolitiskt och inslaget av personval är minimalt”

I Sverige har man dragit den här principen väldigt långt. Kedjan av förtroenden från den enskilde vid valurnan till den valde är för för lång att en politiker på allvar skall behöva bekymra sig för vad mannen på gatan tycker. Mannen på gatan vet ens inte alltid vem politikern i fråga är. Det är först när medierna drar fram någon riksdagsledamot eller kommunfullmäktigefigur i rampljuset som det verkligen blinkar till.

Att dra in arvodet för dem som får för sig att helt strunta i sina förtroendeuppdrag är på ett plan helt rätt och riktigt. Men går man lite djupare än så syns faktiskt ett drag i strid mot demokratins grundidé. Kläm åt de här figurerna för all del, men låtsas inte som att den egentliga sjukan ligger någon annanstans än var den gör.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons