Det kan så klart bli värre
Justitieminister Gunnar Strömmer presenterar ännu mer långtgående möjligheter till avlyssning. Det handlar om ett antal perspektivförändringar som skall göra det lättare att följa gängkriminella i deras verksamheter och rörelser. I dag handlar avlyssningstillstånd alltid om platser och inte personer. Det innebär att man först måste spana på en misstänkt person för att sedan placera ut avlyssningsutrustning i en lokal där personen kan tänkas befinna sig. Det är en uppenbar begränsning som kan göra att man missar viktiga pusselbitar i en bevisning.
På liknande sätt har förundersökningsledare idag svårt att följa upp nya spår som kan uppkomma i utredningar. Det kan handla om brott med lägre straffvärde som är viktiga för sammanhanget men som är svåra att bevisa utan hemliga tvångsmedel. Man vill också få möjlighet att ta vara på mer av den information som hämtas in genom avlyssning för att kunna förbättra bilden av kriminella nätverk.
Regeringen har lagt fram propositionen och riksdagen kommer att bearbeta saken så fort som möjligt med målet att lagstiftningen skall kunna börja gälla från den första oktober i år. Det är mycket snabbt marscherat. Och vissa vill säkert lägga betoningen på marschera. Kritiker oroar sig för att lagarna skall gå för långt och inskränka människors integritet. Advokatsamfundets tidigare ordförande Anne Ramberg efterfrågar en tydlig definition av vad som räknas som gängkriminell. Det är nämligen det avgörande kriteriet som skall vara på plats för att låta polisen använda dessa nya avlyssningsverktyg.
Avlyssningens utformning och ramar finns redan etablerade hos Säkerhetspolisen och används mot personer som misstänks för terrorism eller spioneri. Att rikta samma skarpa insatser mot gängkriminaliteten är fullt rimligt med tanke på den skada som gängen gör på samhället.
Den normalisering av våld och brutalitet som gängen står för är fortfarande en underskattad del av deras påverkan. Ungdomar som växer upp idag har aldrig sett ett Sverige utan gängkriminella med sedelbuntar i soppåsar, pistoler i byxlinningen och feta bilar på gatan. Det är ett konstant budskap om att råhet och själviskhet leder till framgång som pumpas ut till redan mottagliga individer. För varje skjutning blir våldet mer och mer vardag, och för en del, ett legitimt sätt att lösa problem.
Reaktionerna på regeringens förslag tyder också på att människor tror att vi nått bottnen, att saker och ting inte kan bli värre. Men man måste se till faktorerna som sätter gränserna och undersöka åt vilket håll de pekar. Utanförskapsområdena är tättbefolkade, skolorna är hårt ansträngda och larmar om att man inte lyckas hjälpa barn som hamnat mellan två språk. Samtidigt finns droghandel långt ut på landsbygden, en infrastruktur, karriärmöjlighet och potentiell konflikthärd även i små samhällen.
Saker och ting blir förhoppningsvis bättre, men det är mest en förhoppning. Regeringens långtgående avlyssningsförslag är verklighetsförankrat och ger substans åt en sådan förhoppning.
