Bornemarks förklaring till problemet beror på hur vår världsbild har utvecklats sedan renässansen. Hon anser att upplysningen och moderniteten skapat ett sorts “ratio-samhälle” där allt skall mätas och systematiseras. Detta är, enligt Bornemark, tankegångar som styrt politiska projekt som till exempel New Public Management, en av orsakerna till att administrationen har växt så mycket som den gjort.

New Public Management var ett projekt som hade som avsikt att ta itu med fusk och svinn i offentlig verksamhet genom ökad kontroll. Istället försvann pengarna till all administration som krävdes för att utföra denna kontroll. Tilliten till personalens förmåga att själv lägga upp sitt arbete minskade och ersattes med protokollstyrning.

Problemet Bornemark ser med ratio-samhället är att det missar det “omätbara”. Det finns saker som inte går att fånga i kvantitativa termer, men som påverkar våra liv. Det går till exempel att mäta neurologiska banor i hjärnan – men inte tankarna som sker parallellt med dem eller känslorna som påverkar dem. Denna skillnad blir tydlig inom vården: det går att mäta resurser, patienter, timmar och arbetspass. Men en sjuksköterskas vardag består av mänskliga möten som inte går att räkna på, men är avgörande för vårdens kvalitet.

Enligt Bornemark har det omätbara fått en ny renässans i vår tid, där fler och fler söker sig till det som inte kan förklaras. Och det kanske stämmer när det gäller andlighet och religion, men det verkar inte stämma när det gäller vården. Sverige ligger väldigt illa till i statistiken för antalet vårdplatser.

Vården är väljarnas viktigaste valfråga. Ordförande för yrkesföreningen sjukhusläkarna skrev i en debattartikel igår (20/7) att många av problemen beror på Sveriges kommuner och regioner (SKR) och hur de trixar med siffrorna, det mätbara, för att dölja verkliga problem. Kristdemokraterna har som förslag att förstatliga vården, något som hade minskat de administrativa stegen vid utbetalning av pengar. Som det ser ut nu betalas pengarna ofta först till SKR innan de administreras till regionerna.

Vårdpersonalen är inte på sjukhusen för att fylla i formulär på datorn utan för att hjälpa sjuka människor. Om de inte får göra det jobb de utbildat sig till att göra undergrävs en lång och stolt tradition av yrkesstolthet inom vården. Bornemarks analys av hur det har blivit som det har blivit sätter fingret på att det kan vara en kulturfråga som rör hur vi tänker i det moderna samhället. Är man medveten om de strukturerna finns kanske större möjligheter att hitta lösningar på problemen.