Det var bättre förr med Seinfeld

Året är då 1995. Den mest bisarra utstyrsel producenterna över huvud taget kunnat tänka ihop skulle kunna inte få ögonbryn att höjas idag.

Seinfeld-skaparna månar om att utgå från sådant som är så vanligt och trivialt att man annars inte tänker på det. Vad man nog inte visste då var att ”vanlig” halvdan klädsel i flera fall skulle komma att ses som elegans med dagens mått mätt.

George och i än högre grad Kramer har sämre förutsättningar än genomsnittet. De är erkända förlorare och har problem med att få livet att gå ihop. Men deras byxor, kavajer, rockar och jackor sitter hur väl och stilfullt som helst (vi bortser från Kramers skjortor). Till och med den eländige Newman kan utan vidare uppträda i trenchcoat och mönstrad sidenhalsduk. Jerry själv är egentligen sämst klädd av de tre men han tar alltid på sig kavaj när han skall uppträda och ibland även med slips.

Ingen svär. Det beror väl i första hand på tevekanalens regler, men det är påfallande hur väl showen flyter även utan kraftord eller vulgariteter över huvud taget. Och då tränger ändå New York-engelskan igenom rätt ordentligt ibland. Den Seinfeldska miljön är kul men aldrig slabbig.

Kamratskapen mellan de fyra kräver att de träffas. Det finns inga chatgrupper. Skulle de inte besvära sig med att ta sig till sitt stamfik - eller med säregen förkärlek Jerrys lägenhet - för att skvallra skulle vänskapen förmodligen inte kunna hållas så pass vital. I någon mening kärva villkor men nog också något som håller dem tätare samman än flera liknande relationer idag.

Det är tiden precis innan internet och iPhones. Seinfeldseriens humor bygger på att varje ord, mimik och tonfall betyder något. Karaktärernas uppmärksamhet störs aldrig av små pling eller ringsignaler. Man talar fullt ut med varandra. Den är också den tid då den kärlekskranke är tvungen att gå fram till främlingar och flörta old school i hopp om telefonnummer och det gäller även Elaine.

Alla förutsätts kunna saker som inte kan förutsättas idag och det gäller även tittarna. I ett avsnitt konfronteras Kramer med en polis med lapp för ena ögat. Polisen är rasande för att Kramer precis hindrat honom från att bötfälla en felparkerad bil. Polisen berättar att han jagat just den där vita bilen i åratal men att den alltid lyckats komma undan när han har närmat sig. Bilen går i hans värld under namnet ”den vita valen”.

Den vita valens förare visar sig vara Newman som till slut råkar illa ut men det är sekundärt. Historien bygger ju på Herman Melvilles Moby Dick från 1851 där den besatte kapten Ahab jagar den vita valen över haven. Kapten Ahab har ju mist benet och inte ögat så handikappet har bytts ut. Men trots det antas allegorin stå klar för tittarna. Skulle den göra det i dag?

Det är i alla fall en tid man verkligen läser. Biblioteken är fortfarande självmedvetna kunskapsborgar, så pass att Seinfeld jagas av en stenhård bibliotekariedetektiv som hotar att förgöra honom när han visar sig vara sen med en lånad bok. Förseningsavgiften hänger som ett tungt moln över hans tillvaro. Det är inte längre ett problem som plågar folk, vilket man möjligtvis kan beklaga.

Smärtsam är skildringen av den New York-judiska miljöns otvungenhet. Skaparna Jerry Seinfeld och Larry David häcklar det judiska sociala livet lika skoningslöst som allt annat vardagligt, just för att det hör till kategorin av sådant som inte är märkvärdigt. Då var det inte det. Antisemitism i Seinfeld är inte närvarande annat än som komiskt inslag. Kontrasten till dagens politiska atmosfär är skärande. Gjordes något motsvarande 2024 skulle skrattet fastna i halsen. Det går inte.

Tidlöst humor men ändå en annan värld. Seinfeld har inte bara överlevt för att den är briljant, det är den. Men idag är den inte bara rolig utan också befriande och det utan att det ens är avsikten. Serien kapslar in en period från förr då mycket faktiskt var bättre. Det är bra att bli påmind.