Det var ingen massutvisning

I veckan meddelades att ett plan med ett trettiotal tvångsutvisade lämnat Sverige och landat i Irak. I minst en nyhetskanal omnämndes detta som en ”massutvisning” vilket var olyckligt av flera anledningar.

För det första, och detta tog kritiker fasta på, är trettio personer inte en folkmassa. Det är en mindre församling. I rapporteringen framgick dessutom att Sverige inte kunnat verkställa några tvångsutvisningar till Irak sedan 2012. Under samma tid har över trettiosextusen personer från landet sökt asyl här.

För det andra, och detta är en viktigare invändning, rör det sig inte om personer som behandlats som en massa. Deras asylskäl har bedömts individuellt och med rättsstatens höga krav. Flera av dem har säkert varit i landet länge just på grund av att de kunnat få sin sak prövad mer än en gång, men de har behandlats som individer.

Enligt två advokater specialiserade på asylrätt måste det ligga ett nytt avtal mellan Sverige och Irak bakom utvisningen. Annars hade Irak fortsatt att vägra ta emot medborgare som inte självmant lämnat Sverige. Det vore förstås positivt om Sverige fått till ett sådant. För fyra år sedan avslöjades att Iraks försvarsminister lyfte bidrag från Försäkringskassan genom att vara registrerad som sjukskriven i Sverige. Det var en förnedrande relation mellan regeringarna.

Någon hos Sverigedemokraterna beslöt att göra veckans händelse till en smaklös reklamkampanj för partiet. En bild på ett flygplan och orden ”hej då Hassan!” var tydligen tänkt att vittna om partiets framgångar. Det är ovärdigt och riskerar att undergräva återvändandearbetet som varit eftersatt i många år. Många som utvisas har på grund av utdragna processer och många möjligheter till att förlänga processerna byggt upp liv och verksamheter i vårt land. Man gör sig en otjänst om man hånar enskildas livsöden.

Men det är något med Iraks försvarsminister som förklarar varför tonen kring migration blivit så hård. Sanning och ordning är två högt värderade storheter i vårt land, både i det stora och lilla livet. Både i högerns världsbild, präglad av en äldre moral och bevarandet av samhällsstrukturer och i det socialdemokratiska projektet där modernitetens hårda förnuft skulle slå sönder gamla tiders vidskepelser och förtryck.

I migrationspolitiken har sanning och ordning inte haft samma överordnade betydelse. Av hänsyn till andra länders förmodat kaotiska folkbokföring, och eventuella väpnade konflikter, behöver asylsökande göra sin identitet sannolikhet. Men inte ens det är ett fast krav, man kan få asyl ändå. 2019 briserade också skandalen om att man kunde få samordningsnummer utan att ha styrkt sin identitet, det var ytterligare en väg in i Sverige. 2020 dömdes en artonåring med sju olika identiteter i folkbokföringen för en rad brott.

Det är uppenbart att sanning och ordning inte värderas högt av alla i samhället. Och många som är kritiska mot de senaste decenniernas invandringspolitik menar att myndigheterna varit för dåliga på att hålla dessa värden i hävd. Det är inte bra att vara smaklös men det är knappast heller bra att försöka ducka utvisningsbeslut.