Dödskulten i Kanada
Just nu pågår en parlamentarisk utfrågning i Kanadas motsvarighet till riksdagen. Den som står inför de kritiska frågorna är veteranminister Lawrence MacAulay som hålls ansvarig för att en eller möjligen flera anställda vid VAC (Veterans Affairs Canada), landets myndighet för att bistå krigsveteraner, fört dödshjälp på tal när veteraner hört av sig för att få hjälp av myndigheten.
I nuläget finns fyra fall belagda. När ett fall var uppdagat investerade minister MacAulay sitt politiska kapital i att hävda att det rörde sig om en isolerad händelse. I förra veckan vittnade korpralen och paralympikern Christine Gauthier i parlamentet om att hon fick förslaget att ansöka om dödshjälp när hon vänt sig till myndigheten för att få hjälp med att handikappanpassa sitt boende. Veteraner som offrar liv och hälsa för sina länder är en offentlig angelägenhet och möts de inte med respekt kan man få stora problem med att rekrytera personer till försvaret. Men det allvarliga för landet är att människor uppenbart har börjar fundera på vem som borde, eller borde fundera på, att avsluta sitt liv. Samhällets acceptans för dödshjälpen klär dessa mörka tankar i civiliserade kläder.
I Kanada är ett av kraven för att få ansöka om dödshjälp att man lider av ett kroniskt fysiskt lidande. Men det finns redan fall som tyder på att utvärderingen av detta är bristfällig. Alan Nichols sökte 2019 hjälp av vården för sina psykiska problem, när han var inlagd skrev han till sin bror att brodern måste hjälpa honom därifrån. Men efter bara några veckor fick familjen besked om att Nichols beviljats dödshjälp och att den verkställts. Det som uppfyllde kriterierna var att han sedan tolv års ålder varit döv. I dokumenten hänvisades till en vag bedömning i formuleringen att han ”misslyckats med att blomstra” (failure to thrive). Den följande granskningen kom fram till att inga misstag begåtts av vården.
Motståndet mot dödshjälp och assisterat självmord får anses vara kopplat till den kristna kulturen. Vi har historiska exempel som ringar in den kristna moralen. När den inte har samma ställning i västerländska samhällen är det inte konstigt att kraven på dödshjälp blir fler och mer högljudda. Romarna såg självmord som något ädelt och hade ett helt annat förhållande till döden än de kristna. De som talar om dödshjälp som något humant bygger ofta sin humanism på grekiska och romerska idéer om mänsklighet. Samtidigt finns historiska källor som övertydligt pekar på det mordiska svaghetsföraktet i dessa kulturer. Kanske är omsorgen om de svaga också något som är på väg till historiens skräphög när kristendomen med sin himmel och sitt helvete läggs bakom oss.
I Kanada verkar dödshjälpen också vara på väg att bli ett kulturfenomen. Modekedjan Simons fick stor uppmärksamhet när de för ett par veckor sedan lanserade en reklamkampanj som kretsade kring dödshjälp. Ord från en kvinna som valt att avsluta sitt liv bildsattes med drömska landskap och stämningsfull musik i reklamen. Det är inte svårt att se hur den kommersiella dödskulten kommer att utvecklas.
Det finns också tydliga tecken på att dödshjälpen bidrar till att upprätthålla samhällets status quo. Ett mönster i ansökningarna är att personer som sökt hjälp för att få möjligheter att leva i frustration ansökt om dödshjälp. Det gäller alltså både veteranernas oönskade propåer och andra kroniskt sjuka: dödshjälpen blir en utväg som gör att trycket på välfärdsreformer minskar.
I vår skall Kanada öppna för dödshjälp för personer med psykiska sjukdomstillstånd, det lär knappast leda till bättre rutiner än de senaste fem årens. Men man verkar inte tycka att det är så noga.
