Doku-granskning eller journalistik?
Hur reagerar muslimer i Sverige på den brasa som nu har antänds och hittills inte visar tecken på att falna? Det kan tyckas vara en angelägen fråga men svaret verkar bero på vem som tar på sig ansvaret att reda ut det.
”Många unga muslimer oroliga efter koranaktionerna” är rubriken på P3 Nyheters reportage där man gett sig ut i den berömda verkligheten och ställt frågan till just unga muslimer. Varför just de ungas reaktioner är mer intressanta än deras föräldrars framgår inte, men P3 Nyheter vet hur som helst att den bestämmande känslan är oro: ”Om man inte stoppar det här vet jag inte vad som kommer hända med Sverige. Många kommer till Sverige från oroligheter och då kanske det blir samma här” hörs till exempel från en fjortonåring.
SVT förmedlar samma bild: ”I Rinkeby berättar många att de är oroliga för framtiden” förklaras det. Även SVT vill visa just de ungas känslor, bland annat med stöd av gymnasieläraren som uttrycker att hon ”…tror det är en farlig utveckling när barn växer upp och känner att rättssamhället inte skyddar dem”.
Enligt en muslim som föreläser om islam för unga har ”Sverigebilden befläckats” eftersom staten ger tillstånd för koranbränningarna. Och en annan säger att ”Vi är inte accepterade här”.
Det är gripande vittnesmål. Men andra bullar bjuds det på när stiftelsen Doku som granskar jihadistiska miljöer presenterar sin studie av åsikterna hos företrädare för moskéer i Sverige.
Doku har ställt två enkla frågor till trettiotvå moskéer i olika delar av landet varav alla svarat utom en: Skall Sverige förbjuda bränning av koranen respektive skall Sverige också förbjuda andra handlingar som skändar, provocerar och förolämpar islams och muslimers symboler och heliga värderingar?
Trettio av trettioen moskéer svarade ja på båda frågorna.
Dessa trettio utvecklade sina ståndpunkter. Sammanfattningsvis skall det vara förbud mot allt slags hån och löje riktat mot alla religioner. Allt som berör religion som också får någon att må dåligt eller känna sig kränkt skall förbjudas.
”Är P3:s SVT:s bild av verkligheten mer träffande än Dokus?”
Från officiella företrädare för svensk islam uttrycks således en totalitär syn på religionens plats i samhället. Det är en helt annan bild som framträder än i den mannen-på-gatan-journalistik som P3 och SVT bjuder på.
Det är förstås inte så att ungdomarna i de reportagen ljuger. Men frågan är också vad de representerar. Är P3:s SVT:s bild av verkligheten mer träffande än Dokus? Det är osannolikt eftersom Doku har arbetat utifrån en systematik. Eller har public service inte den formen av sanningsanspråk eftersom de visar upp slumpartade och anekdotiska bilder av verkligheten och inget mönster som öppnar sig för slutsatser?
I alla händelser: Varför är det en oberoende stiftelse som får ta på sig ansvaret att ställa de mest relevanta frågorna till de mest relevanta personerna? De journalistiska ansträngningarna hos public service verkar vara något felprioriterade.
