Dra inte ur proppen

Genom att ifrågasätta så kallad hävdvunnen rätt, och lägga över alltmer ansvar för kostsamma miljöåtgärder på ägarna till dammar och vattenkraftverk minskar myndigheterna incitamenten till att fortsätta driva sådana anläggningar. Men vad händer om fler och fler kraftverk och dammar överges?

Vi tänker kanske inte ofta på det, men det småländska sjölandskap vi känner är en produkt som är skapad av människor.

Människor kämpade i århundraden för att tämja vattnet. De grävde ut grunda flöden och gjorde dem segelbara, de fördämde utlopp och tillflöden för att reglera sjöarnas vattennivå, och de byggde kvarnar och kraftverk som omvandlade forsens energi till nyttigheter. Resultatet är ett landskap med reglerade vattenflöden.

Det är nog faktiskt nästan omöjligt att tänka sig hur Kronoberg skulle se ut, utan omfattande vattenregleringar av olika slag, och olika ålder. I ett helt orört landskap skulle floder svämma över och ibland torka ut. Vattennivån i sjöarna hela tiden ändras. Skulle man kombinera ett sådant nyckfullt naturstadium med ett modernt samhälles infrastruktur och bostäder skulle vi få se återkommande skador och kostnader. Vägar, hus och jordbruksmark har under de senaste århundradena byggts med antagandet att närliggande vattendrag är reglerade.

Varför myndigheterna bytt inställning till vattenkraft och dammar är inte helt tydligt.

Tidigare har dessa setts som en samhällsnytta, både genom den reglerkraft som småvattenkraft bidrar med till elnäten, och för att anläggningarna kan användas för att motverka översvämningar och för att reglera vattenstånden i sjöarna.

Men nu ifrågasätts alltså nyttan med anläggningarna och i stället pekar myndigheterna på att de människobyggda hindren skapar problem för djurlivet. Frågar man några av de som äger anläggningar anar de sportfisket och fisketurismen som viktiga intressen bakom myndigheternas omsvängning.

Om det är så låter det mycket olyckligt. Nog borde det gå att balansera sportfiskarnas och vattenkraftens intressen? Ingen är väl intresserad av en situation med uttorkade sjöar som ersätts av myrmark och dypölar. Tjänstemännen vid Växjö kommun är till exempel öppna med att om man skulle upphöra med vattenreglering skulle många av kommunens sjöar att torka ut. Asasjön och Tolgsjön skulle vara de första att tömmas på vatten.

Vattenkraft i södra Sverige är ingen jätteindustri. Ofta handlar det om entusiaster som ärvt anläggningar ihop med andra fastigheter. Risken är att om myndigheterna går hårt fram kommer de som driver anläggningarna att tröttna och i stället lägga sin tid på annat. Då sitter vi andra där med översvämmade vattendrag, uttorkade sjöar och ett förändrat landskap.

Mathias Bred