Drevet mot jägarna
I dryga 80 års tid har Svenska Jägareförbundet haft ett allmänt uppdrag från staten att ansvara för bland annat eftersök av trafikskadat vilt och viss viltövervakning.
Sverige kunde ha fått en annan organisation för viltförvaltningen. 1930-talets viltutredare ville helst se en statlig myndighet. Men inte minst bondeförbundarna i riksdagen med sina erfarenheter av föreningsrörelser på landsbygden såg också de ekonomiska fördelarna av att nyttja frivilliga till viltvårdsarbetet - istället för att anställa statliga tjänstemän.
Det var en lösning som på många sätt låg före sin tid. Jägarnas roll och kunskaper erkändes av statsmakten, samtidigt inkluderades jägarkåren än djupare i den långsiktiga förvaltningen av viltstammarna.
”Politisk dogmatism och antijaktideologi får regeringen att lägga om kursen.”
Visst har modellen också ett drag av anomali över sig. Det allmänna uppdraget finansieras nämligen av jägarna själva via de jaktkort som är obligatoriska. Pengarna i denna viltvårdsfond delas också ut till statliga myndigheter och rörelser som har en egen bas och inget allmänt uppdrag som Naturskyddsföreningen.
Kritiken mot den 80-åriga ordningen är lätträknad. Och i den mån den finns verkar den mer handla mer om en allmän bristande förståelse av jaktkultur och jägarorganisationer än om något faktiskt missnöje över hur uppdraget har förvaltats. Det går ju också att se själva jakten som en del i viltförvaltningen och som något som har en kollektiv nytta.Men nu går modellen ändå till de sälla jaktmarkerna.
Regeringen fattade den 7 januari beslutet att delar av det allmänna uppdraget ska upphandlas. Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har motiverat beslutet med att EU-kommissionen vänt sig mot det svenska systemet. Att det finns en ideologisk dimension i frågan visas dock av Miljöpartiet där ”delsegern” och framgången” ses som en trofé.
Nu lär uppdraget med stor sannolikhet efter upphandlingar stanna inom jaktsverige - som nu dras in i administration och byråkratisering. Men den politiska viljan att flytta makten över en del av organiserandet av viltvården till statliga myndigheter, läs Naturvårdsverket, minskar inflytandet hos dem som bedriver och berörs av jakten i första hand. Saken får en än större demokratisk dimension med tanke på att riksdagen i ett tillkännagivande talat för ett inrättande av en Viltmyndighet, ett beslut som regeringen trots praxis inte efterkommit.
Även om Jägareförbundet ges en särställning tycks den politiska ambitionen vara att mer jämställa andra organisationer med det nuvarande allmänna uppdragets förvaltare. Utan ett allmänt uppdraget frigörs mer medel över i viltvårdsfonden som andra (miljö)organisationer kan söka.
Sveriges jägare är lojala och och laglydiga. Någon strid ser det inte ut att bli. Men priset för grön dogmatism är att verksamhet flyttas längre bort från både jägare till tjänstemän. Från folkrörelse till statliga förvaltning. Och framför allt från dem som verksamheten berör.