Dyrköpt kohandel
I tisdags samlades en opposition i riksdagen kring att avsätta mer pengar till kommunerna i generella statsbidrag än det som regeringen budgeterat för. Det var alltså Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som enades om detta tilltag. Det är förstås omvälvande att se så skilda partier enas för att tvinga regeringen att styra i annan riktning än den man planerat för.
Men det mer iögonfallande var regeringens svar. Eller snarare brist på svar. För att finansiera det ökade anslaget till kommunerna enades oppositionen om att reformerna friåret och ingångsavdraget skulle slopas. Regeringen gjorde ingenting för att försöka försvara eller förklara varför friåret behövs. Centerpartiet, som samarbetar med regeringen i form av januariöverenskommelsen, var mer på hugget. Dess företrädare talade om att Moderaterna nu driver igenom skattehöjningar genom att stoppa sjösättningen av center-reformen instegsavdraget.
Det är uppenbart att man saknar styrfart. När höstens budget presenterades var mottagandet från kommunerna svalt. Regeringen talade om svårare tider men sköt inte till medel i motsvarande mängd, samtidigt som man i måndags beslöt att höja anslaget för att möta hotet från oppositionen. Förhandlingarna med de liberala samarbetspartierna var nog krävande. Friåret och ingångsavdraget är exempel på hur dessa förhandlingar kolliderar med en ny parlamentarisk situation.
Friåret, eller utvecklingsåret som det kallas nu, är Miljöpartiets idé. Man skall kunna ta ledigt från sitt arbete för att testa på något nytt, studier eller företagande, i livet och få motsvarande a-kassa från staten. Det framstår för de flesta som en märklig reform som lär visa sig samhällsekonomiskt oförsvarbar. Instegsavdraget har varit Centerpartiets ideologiskt viktiga fråga med fokus på småföretag och integration. Företag som anställer unga och nyanlända skall slippa arbetsgivaravgiften under de två första åren på arbetsmarknaden. Det är ett upplägg som också testats tidigare och då faktiskt levererat resultat.
Men att båda dessa återfunnits i regeringens budget för 2020 är ett resultat av kohandel. Man växlar reformer med varandra istället för att kompromissa i varje fråga. Något annat hade förstås varit omöjligt, men maktförskjutningen från regering till riksdag har nu visat sig vara en faktor man måste ta hänsyn till. Oppositionsbildningar i riksdagen kan fortsätta med att sikta in sig på just den typ av ideologiskt präglade reformer som utbytes vid regeringsförhandlingar när de driver igenom generella satsningar. Det som sticker ut blir lätt en måltavla.
Kommunerna behöver stöd men regeringen låstes av januariavtalets kohandel. Intrycket av veckans händelser är att regeringen, Centerpartiet och Liberalerna underskattat hur nära man behöver samarbeta för att hålla en budget relevant. Men också att Moderaterna lärt sig av förra mandatperiodens händelselösa oppositionstid.
