En alldeles utmärkt blå fredag
Strömmer fångar pedagogiskt mycket av de demokratiska skavanker som svenskt samhällsliv dras med och som i huvudsak är ett resultat av Socialdemokraternas mindre angenäma maktfilosofi, såsom behovet av mer maktdelning, åtskillnad mellan politisk och juridisk makt, äganderätten, akademiernas och mediernas oberoende och förvaltningen oväld.
Det är svårt att inte se Strömmers inlägg som ett sätt att freda partiet från den häftiga och särdeles osmakliga socialdemokratiska kampanjen som gått ut på att misstänkliggöra Moderaternas själva demokratiska legitimitet då de ju valt att acceptera Sverigedemokraterna som regeringsunderlag. Hans rader tjänar i så fall som underförstådd gränsdragning mot Sverigedemokratiskt inflytande över en kommande moderatledd regering.
Det finns hur som en intressant dimension av Strömmers artikel som förmodligen går många alltför polariserade huvuden förbi. Det är nämligen inte säkert att hans nedslagna bopålar kommer att tjäna som avståndsmarkeringar mot Sverigedemokraterna. Debatten kan komma att ge dem karaktären av samlingspunkter i stället.
”I vad skiljer sig Strömmers formuleringar från de Sverigedemokraternas partiledning skulle kunna använda”
Detta på grund av det högoktaniga tillståndet kring allt som har att göra med Sverigedemokraterna inte minst i just de här frågorna. Ibland kläcker nämligen någon företrädare ur sig politiskt brännbara formuleringar kring det här med avpolitisering eller public service oberoende, och då är vänstern genast där och nästan passionerat antänder utspelet tills antidemokratiska helveteseldar flammar för allmän beskådan. Den där krassa kylan inom vilken partiets faktiska politik får sina rättvisande konturer infinner sig sällan.
Nu framträder i det ideala fallet ett fält för dialog snarare än ett slags röd linje. I vad skiljer sig Strömmers formuleringar från de Sverigedemokraternas partiledning skulle kunna använda? Vilka av dem skulle avvisas? Hur skulle de Sverigedemokratiska alternativa formuleringarna se ut?
På det stora hela är det svårt att se att en genomsnittlig Sverigedemokrat skulle ha någon som helst anledning att hötta med näven åt Moderaternas ambitioner såsom Strömmer beskriver dem. Men kanske ligger djävulen i detaljerna. Eller så finns det faktiskt substantiella skillnader. I alla händelser är det ju ett välkommet tillfälle att klargöra positionerna så att alla parter på den här sidan spelplanen vet var de har varandra. Välkommet inte minst för väljarna. De enda som har anledning att tycka något annat är rimligtvis vänsterns smutskastargarde.
Och praktiskt nog går Nike Örbrink, ordförande för Kristdemokraternas realistiskt sinnade ungdomsförbund, samtidigt ut i Expressen och förklarar att det är dags att de tre högerpartierna sätter sig och kommer överens åtminstone om grundinriktningen för viktig sakpolitik.
Och så meddelar Liberalerna att de lämnar Januariöverenskommelsen efter budgeten i höst - även om det är så sent inpå valet att dramatiken i stort sett uteblir.
En rätt så bra fredag för oppositionen över lag, faktiskt.
