En alltför svag justitieminister

Han var väl så illa tvungen att markera det, eftersom han var inspirerad och la fram förslag som gick i riktning mot den amerikanska rättsordningen, exempelvis straffrabatt för kriminella som samarbetar med polisen. Socialdemokraten Bodström var så fascinerad av USA att han till slut flyttade dit.

Vi har en annan rättstradition än den amerikanska. Men det finns saker att lära av. I USA talar man öppet om behovet av maktdelning mellan den lagstiftande, exekutiva och dömande makten: checks and balances.

Det görs mycket sällan i Sverige. Socialdemokraterna har alltid varnat för en juridifiering av politiken och därför motsatt sig införandet av en författningsdomstol. På motsvarande sätt har också domstolarna fått en mycket stark och självständig ställning i Sverige. Det märks inte minst när det gäller regeringens försök att skärpa straffen.

Domarkåren drar i stället mot allt lägre påföljder, påhejade av svenska kriminologer. Och när justitieminister Beatrice Ask (M) protesterar mot exempelvis sänkta straff för grova narkotikabrott möts hon av journalister som ställer frågan: blir människor bättre av att sitta längre i fängelse? Som om brottslingens väl och ve var den centrala frågan.

Straffmätningsreformen från 2010 som syftade till hårdare påföljder för våldsbrott har uppenbarligen negligerats i svenska domstolar, eftersom den högre straffnivån uteblivit. Nu utreds frågan på nytt. Och ytterligare ett försök görs av Ask för att höja straffvärdet för mord. Det visar sig nämligen att trots straffskärpningen för fyra år sedan har antalet livstidsstraff minskat. I detta döljer sig en demokratisk frågeställning: gör en röst på Beatrice Ask egentligen någon skillnad?

I USA låtsas man inte, som i Sverige, om att juridiken är befriad från ideologiska uppfattningar. Där spelar domares politiska hållning en avgörande roll vid utnämningar. I Sverige har vi domare som anser att höga straff tillhör forntiden och att drygt tre veckors samhällstjänst är en rättvis replik av samhället när ett gäng ungdomar sparkar en äldre man så illa att han är på väg att avlida (Kortedalafallet 2012). Dessa domare är barn av Lennart Geijer, 1970-talets justitieminister som helst ville avskaffa fängelsesystemet. Brott var för honom huvudsakligen en produkt av social utsatthet. Det var helt enkelt synd om gärningsmannen, taskig barndom, dåligt umgänge, trassel med droger.

När någon säger medeltid i samband med krav på straffnivåer som står i proportion till ett brotts grymhet hade man önskat att man kunde svara: 70-talsflum. Dessvärre finns samma idémässiga botten i synen på brottslighet kvar i dag.