En historia av naiv tilltro

”Frågan som många ställer sig nu är ju: satt de och ljög för oss hela tiden? Var det faktiskt bestämt sedan tidigare? Visste de om det här?”

Utrikesminister Ann Lindes (S) ord från i början av veckan manifesterar en bredare svensk hållning.

Vi tenderar som den tidigare toppdiplomaten Anders Lidén brukar säga se världen som vi vill att den ska se ut. I Finland däremot ser man på världen som den faktiskt är, med Lidéns ord.

Perspektiven är formade av historien. Sveriges fred och Finlands krig. Men också av politiskt ledarskap. Efterkrigstidens svenska socialdemokratiska utrikespolitik har format en världsbild som nu fullständigt krackelerar.

Utrikesministerns meningar avslöjar tilltron till dialog och förhandlingar. Utgångspunkten är att de ryska diplomaterna talar sanning. Det viktiga är i detta tankemönster inte vad Ryssland gör utan vad Moskva säger, istället för tvärtom.

För den svenska opinionen är uttalandet belysande för hur utrikesministern reflekterar. Men det ger också Moskva insikter i hur Sverige diplomatiskt sett kan bemötas. Och det är inte helt lyckligt. Taktiken har helt enkelt varit framgångsrik. Kreml kan bekvämt dra slutsatsen att de ryska diplomaterna förde Sverige bakom ljuset. Vi gick på deras lögner.

Fler än Linde såg den ryska truppansamlingen vid Ukrainas gräns länge som en återupprepad metod för Ryssland att via vapenskrammel kring Ukraina och på Östersjön skaffa sig bättre diplomatiska förhandlingsmöjligheter med Väst. Men när det gäller den nationella suveräniteten gäller det alltid att hoppas på det bästa, men alltid att planera för det värsta tänkbara.

Det brukar talas om den djupa staten. Om att det oberoende av politisk ledning finns ett slags dna i en nation - i myndigheter och regeringskansli - som värnar suveränitet och försvar. Den svenska erfarenheten med neddragningar av försvaret och långsam upprustning samt ett stort avstånd mellan säkerhetspolitiska experter och offentlig debatt vittnar om motsatsen. Den djupa staten är grund.

I detta ligger också ett begränsat intresse från stora medier för försvarsfrågor och en svensk kulturdebatt som skiljer sig från omvärlden. Livsstil, identitetspolitik och trender präglar svensk debatt, medan den i Tyskland och Frankrike i högre grad rör globalisering och konflikt. I denna offentliga debatt har Rysslandsexperter misstänkliggjorts och försvarsforskare kallats för russofober.

Tilltron till Moskvas ord borde ha fått sig en rejäl knäck redan 2014 när Säkerhetspolisen år 2014 varnade för att Ryssland utför ”krigsförberedelser” på svensk mark. Orden byttes sedan ut i senare årsrapporter.

En annan underrapporterad aspekt i Sverige är hur Ryssland steg för steg tar kommandot i Sahelområdet i Afrika och tvingar bort bland annat den svenska militära närvaron där.

Det gäller insatsen i Mali som avslutas i förtid sedan Moskva skickat legosoldater från den ökända Wagnergruppen till området. Det är ett nytt vapen i den ryska hybridkriget. Kontraktssoldaternas närvaro erkänns inte. Moskva behöver inte ta ansvar för förluster. Men när legosoldaterna sänks till Sahelområdet väljer Västvärlden att dra sig undan. Den ryska taktiken att utvidga intressesfären i västra Afrika fungerade och Västeuropas ambitioner att bekämpa terrorismen underminerades helt. Notabelt är hur Ryssland flyttat fram positionerna i regionen samtidigt som Västvärldens blick var riktad mot den begynnande Ukrainakrisen.

Även Syrienkriget och stödet till Assadregimen visade hur Moskva helt ignorerar Västs politiska krav.

Sammantaget framgår ett alldeles tillräckligt mönster för att förstå den ryska maktstrategin. Oavsett vad ryska diplomater säger på besök på Arvfurstens palats i Stockholm.