En kanon till skolbiblioteken
Det är inte den största budgetnyheten, men en av de mer välkomna. På fredagen presenterade skolminister Lotta Edholm (L) regeringens storsatsning på skolbiblioteken. Från och med 2025 budgeteras en halv miljard kronor årligen för bland annat inköp av böcker till skolbiblioteken.
Nog är skolbiblioteken något av skolans och bildningens eget centrum. Eller borde vara.
Men på mindre landsbygdsskolor kan en enstaka hylla med sönderlästa böcker finnas till för att uppfylla skollagens formella krav på ett bibliotek.
Även på större skolor utnyttjas skollagens breda definition som inte ställer krav på antalet volymer eller personal. Biblioteket finns kvar, men bibliotekarien har pensionerats och har sällan ersatts.
De fristående skolorna har tagit fasta på lagens otydlighet och har generellt sett inte startat det mödosamma arbetet med att köpa in klassiker för att fylla hyllorna. Än färre har bibliotekarier som kan tipsa den läshungriga om litteraturens skatter.
Att kommunerna prioriterat ned skolbiblioteken framstår som klart: Enligt fackförbundet DIK har bara 20 procent av eleverna i Kalmar län kommunala skolor tillgång till skolbibliotek som är bemannade på halvtid. Kronoberg län sticker dock ut i statistiken på riksnivå. Där har hela 72 procent i de kommunala skolorna tillgång till bemannat skolbibliotek. I friskolorna är siffran 0 procent.
”Den statliga styrningen av skolan genom särskilda anslag är ofrånkomlig om ord som bildning och likvärdighet ska tas på allvar”
Den statliga styrningen av skolan genom särskilda anslag är ofrånkomlig om ord som bildning och likvärdighet ska tas på allvar. Att mindre kommuner med egna medel ska bygga upp bibliotek på bygdeskolor utan statlig stöd har tett sig orealistiskt. Och friskolorna måste uppenbarligen övertygas med pengar om eleverna ska erbjudas möjligheten att låna och läsa på den egna skolan.
Det är en skolreform på en punkt där regeringen och staten kan påverka både den kommunala och den fristående skolan. Boken, litteraturen och läsningen flyttas fram och integreras med undervisningen i allt högre grad.
Vid sidan av budgetnyheten meddelades att skolornas inköp ska underlättas av framtagna läslistor. Vem och hur som ska svara för läslistornas innehåll sades det dock inget om. På kulturdepartementet pågår samtidigt arbetet om hur en litteraturkanon som ska innehålla en lista på särskild läsvärd litteratur ska tas fram. Det låter väl ändå som att det arbetet kan ske i en gemensam läsecirkel.
Invändningarna mot en litteraturkanon handlar vanligen om att den antas reproducera någon form av nationalistisk berättelse. De stora svenska författarna står emellertid långt från någon sådan tradition. Var finns det auktoritära draget hos Vilhelm Moberg, Selma Lagerlöf, Eyvind Johnson och Pär Lagerkvist eller hos för den delen Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och Lars Gustafsson?
Och debatten om en kanon har i alltför stor utsträckning handlat om etablering och integration när huvudsyftet är att stimulera läsandet som sådant, att skapa intresse för böcker och guida in i litteraturens universum. Med tanke på att den minskande läsningen bland unga i alla andra sammanhang ses som ett problem är motståndet mot kanonidén faktiskt något av en gåta. Skolan behöver både bibliotek och läslistor.
