En lejonekonomi på språng
Efter en lång natts flygning och några timmar på flygplatsen i Addis Abeba, var det skönt att landa på slutdestinationens mark. Vad vi inte visste då var att transporterna skulle komma att bli längre, för vid det laget hade begreppet ”African time” ännu inte introducerats oss. Vi, en grupp journalister, som oundvikligen reflekterade över vår yrkeskår och innebörden av yttrandefrihet under mellanlandningen på den etiopiska huvudstadens flygplats.
Dar es Salaam, med sina höga byggnader och sin överbelagda hamn vid Indiska oceanen, vittnar om det växande Afrika. Sju av världens tillväxtländer finns i Afrika och Tanzania är ett av dem. De snabbväxande asiatiska ekonomierna har kallats tigerekonomier och för de afrikanska länder som nu utvecklas i snabb takt har begreppet lejonekonomi myntats.
Men det är inte lejonet som Tanzania låter sig symboliseras av, utan giraffen, berättade en man som jobbade i Ruaha nationalpark. Giraffen – ett fredligt djur – ett fredligt land. Och en av de bidragande faktorerna till att ekonomin växer är just den, jämfört med andra länder i regionen, fredliga situationen i landet.
De politiska och ekonomiska utmaningarna låter sig trots det inte räknas. En av de stora utmaningarna är hur de ekonomiska tillgångarna ska komma befolkningen, varav tre fjärdedelar bor på landsbygden, till del. Ett grundläggande hinder är att staten äger all mark. Den kan leasas på vanligen 33, 66 eller 99 år, men de allra flesta hus har byggts på i princip ockuperad mark. Det skapar enorm osäkerhet som förhindrar jordbrukarna från att investera långsiktigt.
Gapet mellan politiken och vardagslivet blev påtagligt när vi färdades söderut på skakiga vägar med natursköna vyer utanför bilrutan varvat med lertegelhus och reklamskyltar för läsk och mobiltelefoner från multinationella företag. En beräknad timme tog minst två att färdas. Betydelsen av infrastruktur för ett lands utveckling gjorde sig påmind.
Flera av husen var märkta med kryss på väggen som markerade att de låg för nära vägen och därför kan rivas när som helst. Husen får inte ligga närmare vägen än 30 meter, men det verkar inte ha varit förrän vägen skulle breddas som den lagen påtalades för medborgarna - som står maktlösa inför beslutet.
Att det socialistiska partiet som sitter vid makten skulle driva igenom reformer för privat äganderätt är avlägset. I Mbeya-regionen, i den södra delen av landet, genomförs dock i liten skala ett statligt projekt för formalisering av land. Folk kan gå samman och låna till att ”köpa” mark, vilket ger en säkerhet att bygga upp en egen ekonomi – ha råd att skicka barnen till skolan, anställa och låna till att bygga bättre hus.
På pappret blev Tanzania en demokrati 1995, men oppositionen saknar stabil plattform och de enskilda medborgarnas inflytande drunknar i den omfattande byråkratin. I slutändan är det exempelvis en och samma tjänsteman som ska godkänna värderingen av marken i formaliseringsprojektet, i stället för att låta marknaden värdera.
När vi lämnade det fredliga landet var det, trots Tanzanias många svårigheter, med tålmodiga tankar om att ekonomin kan växa rytande snabbt, men att omfattande utveckling tycks ta åtminstone dubbelt så lång tid.
