Ett ”hot” mot demokratin är undanröjt
I valrörelsen, när Socialdemokraterna talade om etableringsstopp för ”religiösa friskolor”, krävde L-ledaren Johan Pehrson ett totalförbud. Hur välfungerande skolorna än var skulle de slås igen.
När regeringen under Edholm nu kodifierar Tidöavtalets texter i regleringsbrev till Skolinspektionen blir svaret varken det ena eller det andra. Utan hårdare kontroll av skolorna.
Kristdemokraterna hade aldrig kunnat sitta i en regering som stoppar idéburna alternativ. Det hade också sett minst sagt märkligt ut om regeringen bromsat icke-vinstdrivna skolor samtidigt som välfärdsföretagen fått möjligheten att ytterligare flytta fram sina positioner på skolmarknaden.
Men med u-svängen har Lotta Edholm framför allt återfört sitt parti till den egna idétraditionen. Ett totalförbud var inte liberalt. Det framstod som alltmera cyniskt. Argumenten för ett förbud försvagades och byttes ut. Förbudsidén vilade på spelad oro för islam.
Det var också hårdast tänkbara verktyget som plockades fram. Mot relevanta och uppmärksammade problem fanns ju mindre ingripande metoder att välja. Mot normal ordning förordade den förra regeringen att sätta in det det tyngsta artilleriet på direkten i stället för att välja lättare vapen i termer av exempelvis tillsyn och kontroll. Därför kritiserades utredningar och förslag från regeringen hårt av i stort sett alla tunga instanser, som domstolar, lagrådet och Justitieombudsmannen (JO).
”Förbudet ignorerade det minoritetsskydd och den pluralism som är basen i ett demokratiskt och liberalt samhälle.”
Förbudet ignorerade det minoritetsskydd och den pluralism som är basen i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Det stred, för att tala om Liberalerna, mot partiets frisinnade tradition där minoriteter alltid försvarats mot religiösa och politiska auktoriteter och majoriteter.
Lägg därtill att avståndstagandet från just religiösa huvudmän i utbildningsväsendet som helhet dessutom strider med en bredare svensk tradition. Att kyrka och skola gått hand i hand genom historien hör till historien.
Men framför allt: Sverige har flera högskolor – av staten godkända och sanktionerade utifrån kvalitetskrav – som drivs av samfund. Det handlar om katolska Newmaninstitutet i Uppsala, Enskilda högskolan i Stockholm och Örebro teologiska högskola.
Hela folkhögskolesektorn växte fram ur – som det låter av namnet – folkrörelser och samfund. Betydelsen av från staten oberoende huvudmän är själva poängen med folkhögskolan. Oberoendet möjliggjorde att undervisningsformer växte fram och skolorna har varit snabba med att identifiera nya behov hos elever.
Det är utbildningssystem som tjänat oss väl. Och därför är det anmärkningsvärt att just de konfessionella friskolorna, raljant etiketterande som ”religiösa”, till och med av tidigare S-ministrar betecknats som ”hot mot demokratin”.
Om begreppet nu ens ska användas är det snarare så att avskaffandet eller reducerandet av minoritetsrättigheter är ett ”hot mot demokratin”. Det var den regering som talade om hoten mot demokratin som ville stoppa skolorna. Det är den regering som var målet för kritiken som upprätthåller ett system som bland annat är ett minoritetsskydd.
