Ett idéparti tar sats

Det är ju inte lätt det där med idéprogram. Vad de egentligen skall vara för något. För är det så som det heter, att de skall innehålla de där tidlösa idéerna, då är det ju ingen idé att skriva mer än ett program en gång. Och skall man istället verkligen ompröva idéerna, då är risken istället att de slängs in i en ständig torktumlare.

Ledare • Publicerad 8 november 2020

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Men Moderaterna har genom historien förmått röra sig från makt- till idéparti så det finns en soliditet så att säga i väggarna. Den produkt som dess idégrupp nu presenterat och rullar ut för remiss kan ses som ett redskap för att stämma av partiets ideologiska tillstånd. Det är något man kan göra om man har förtroende för medlemmarnas förmåga att själva vårda vad som gammalt och fornt är.

Det skall sägas att det är mycket traditionell partism över det hela. Stundtals får man känslan av att man sitter och tjuvläser Moderata samlingspartiets hemläxa från terapeuten. ”Frihet och mångfald är viktigt….”. Men det bränner också till där det förväntas göra det: om integration och migration.

Annons

Moderaterna säger nu rakt ut att integration inte är något som skall förväntas av etniska svenskar utan av de som faktiskt valt att invandra till Sverige. Med några få ord har man kastat om ekvationen på ett dramatiskt sätt. Sådant som fri invandring, som tidigare var en hygienuppfattning hos många moderater, är helt uteslutet. Ulf Kristersson underströk själv hur långt gången den mental-politiska förändringen är med orden ”Vill vi på allvar bryta segregationen och stoppa kriminaliteten måste vi kraftigt minska invandringen”.

Det är ord och inga visor. Och det är mer än välkommet, för det är förstås mot den aspekten av moderat politik blickarna nästan uteslutande riktas.

Men det skall också sägas att det finns en blind fläck på den karta som läggs ut. Det är inte bara migrationskomplexet som utgör den stora ideologiska utmaningen utan även vänsterns nya maktanspråk över ord och tanke. Den identitetspolitiska rörelse författarna förvisso identifierar är trots allt bara en av flera grenar på ett träd var rötter går djupt i postmodernistisk och intersektonalistisk mylla.

Vänstern är i full färd med att omdefiniera begrepp efter begrepp, det må röra kön, ras eller makt som sådan, på det att deras egen ideologiska modell etableras som en ny offentlig verklighet. Man är i färd med att omdefiniera själva demokratin. Det här kan man kalla politisk korrekthet eller kulturkamp eller vad man vill, men det är hur som helst ett faktum som ett parti som gör anspråk på att leda borgerligheten inte kan ignorera.

Därtill handlar det om en konfliktyta vars verktyg handlar om språket som sådant. Det är ett raffinerat spel och för det ändamålet om något behövs en ideologiskt slipad begreppsapparat. Det tomrummet märks.

Men vi får se. Nu skall ett antal tusen moderater sätta tänderna i programmet. Det som till slut kommer ut på andra sidan kanske inte bara förebådar en ny invandrings- och integrationspolitik utan även en ny och mer tidsbunden brottningsmatch om värderingar.