Annons

Ett steg närmare Nato

Den militära insatsen i Libyen har å ena sida splittrat Nato, å andra sidan enat partierna i Sverige. Med undantag för Sverigedemokraterna ställer sig samtliga partier bakom FN-resolutionen. Till och med Vänsterpartiet, som dessutom inte utesluter svensk medverkan.
Ledare • Publicerad 22 mars 2011

Så har det minsann inte alltid låtit. Hade Vänsterpartiet fått bestämma hade det aldrig skett någon motoffensiv när Irak invaderade Kuwait. Det hade inte blivit någon insats mot Serbien för att stoppa det brutala våldet mot civila. Saddam Hussein hade fortfarande varit vid makten i Irak och talibanerna styrt Afghanistan.

Att positionsförflyttningen sker nu kan ses mot bakgrund av Vänsterpartiets strävan efter regeringsduglighet. Utrikespolitiken har möjligen enat partiets kärnväljare, men skrämt en bredare vänster. För att platsa i en framtida rödgrön konstellation krävs således förnyelse. I den har det inte alltid varit lätt att hänga med. Inte ens för partiets egna medarbetare. Lars Ohly försökte för ett par år sedan åstadkomma en förändrad attityd gentemot EU. Men utträdeskravet som skulle slopas blev kvar. Så kom insatsen mot piraterna i Adenviken. Vänsterpartiet var för, även om den vänsterpartistiska europarlamentarikern Eva-Britt Svensson reagerade med ryggmärgen i en Eko-intervju där hon hävdade att den svenska militära styrkan måste resa hem. Något hon fick dementera efter att nyheten briserade.

Annons

Inte så konstigt då kanske, att hon var frånvarande när europaparlamentet förra veckan röstade för ett flygförbud över Libyen. Hur skulle hon rösta? Inom Vänsterpartiet går det inte längre att med automatik slå fast att allt som USA och Nato företar sig är fel.

Att Nato inte är enigt är inget nytt. Att Tyskland inte vill skicka soldater in i Nordafrika har sina historiska skäl, även om man i dag hänvisar till Arabförbundets skepsis mot operationen. Att Libyen ingick som en del av det osmanska riket i 350 år går inte heller att bortse från när Turkiet sätter sig på tvären. Handeln mellan länderna är omfattande och ett mycket stort antal turkiska medborgare bor och arbetar i Libyen.

Men Nato är den enda sammanslutning som har kapacitet att leda den militära insatsen mot Gaddafi-regimen. Utan Nato blir därför FN:s resolution inte mer än ett slag i luften, och just därför är det viktigt att den allians som nu formas består av ett så stort antal länder som möjligt.

Att hindra Gaddafi att slakta sina egna medborgare är ett mål i sig. Men det finns också ett större värde med operationen. Det är en tydlig signal till världens diktaturer om att det finns gränser som inte får passeras. När människor mördas i sin kamp för yttrandefrihet och rättssäkerhet måste omvärldens replik vara lika snabb som hård.

Händelserna i Libyen kan, om operationen faller väl ut, bidra till att aktualisera ett svenskt medlemskap i Nato. Finns det längre några skäl för Sverige att stå utanför den värdegemenskap Atlantpakten utgör?

Marcus Svensson
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons