Ett stort steg närmare mållinjen
Det gick inte att miste på den glädje – och lättnad – som spred sig på fler håll efter måndagskvällens besked från Erdogan att Turkiet nu är redo att säga ja till svenskt Natomedlemskap.
Både glädje och lättnad är befogat. Det är ett historiskt ögonblick, efter en lång och utdragen process, som kommer att stärka vår säkerhet. Det är bra för Sverige, och det är bra för Nato.
Men, man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Som statsminister Ulf Kristersson (M) påpekade efter en fråga om han har firat: ”Det var inte riktigt läge för allt för mycket firande.” Fler steg finns kvar. Än återstår det för såväl Turkiets som Ungerns parlament att ta de formella besluten. Och vem vet vilka eventuella tuvor som kan dyka upp på vägen dit. Det gäller att ha is i magen.
Det förtar dock inte det stora med måndagens besked. Erdoğan har nu sagt ett tydligt ja, och har lovat att ta frågan om ratificeringen av Sveriges Nato-ansökan till parlamentet så fort som möjligt. Ungern hade redan innan dess meddelat att man kommer att följa Turkiets exempel – på samma sätt som i fallet Finland.
Vilniusbeskedet är alltså onekligen en milstolpe på Sveriges långa väg från neutralitet till Natomedlemskap. Den resan började förvisso redan innan Natoprocessen som sådan inleddes i och med att neutraliteten ersattes med militär allianslöshet efter kalla krigets slut.
”Det kvardröjande Natomotstånd som lever kvar på sina håll imponerar just nu föga.”
Men ett medlemskap i Nato innebär utan tvekan ett mer definitivt slut på den runt två sekel gamla alliansfriheten (låt vara att Sverige faktiskt under andra hälften av 1800-talet ingick i en defensiv allians med Frankrike och Storbritannien – så tekniskt sett är det utbredda talet om ”200 års alliansfrihet” inte riktigt rättvisande).
För den politiska sammanslutningen runt Natoanslutningen, och dess stabilitet, är det värdefullt att såväl Socialdemokraterna som Moderaterna – de två statsbärande partierna runt vilka de övriga partierna kretsar – spelat viktiga roller under Natoprocessens gång. Magdalena Andersson (S) fick inleda processen under sin tid som statsminister, efter att Socialdemokraterna gjort en karakteristisk helomvändning, medan efterträdaren på statsministerposten Ulf Kristersson (M) får äran att ro det hela i hamn.
Det senare får väl också betraktas som både fint och lämpligt, med tanke på Moderaterna hör till dem som under många år utgjort en blåslampa för svensk Natomedlemskap. De som tycker att ett svenskt medlemskap ”skyndas igenom” har fel. Det har tvärtom varit en förvånansvärt utdragen process, som dessutom föregåtts av decennier av politisk debatt om saken.
Det kvardröjande Natomotstånd som lever kvar på sina håll imponerar just nu föga. Det finns mer seriösa argument som tidigare gjort folk tveksamma till Nato, men när debattörer som aktivisten och Equmeniadiakonen Anna Ardin – tidigare även styrelseledamot i socialdemokratiska Tro och Solidaritet – konspiratoriskt hävdar att ”Sverige går med för att näringslivet vill kunna sälja mer vapen” är det svårt att på allvar.
Något liknande kan sägas om uttalandet från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi att Sverige härmed ”inte längre är en röst för frihet och demokrati”. En anklagelse som går bortom rim och reson. Sanningen är snarare den motsatta: Genom att gå med i Nato kommer Sverige att i praktiken att bli en allt starkare försvarare av just frihet och demokrati. Det är värt att fira, även i förväntan på de slutgiltiga stegen in i försvarsalliansen.
