EU-nivå av fårskallighet
Och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen höll i går liv i den traditionen: "Det här är EU:s ögonblick. Vår vilja att agera måste leva upp till utmaningarna vi står inför...Stort modigt steg tillsammans", trumpetade hon inför att en av unionen mest fårskalliga och dyrbara satsningar på länge presenterades.
Kommissionen tänker lägga fram ett återhämtningspaket på sammanlagt sjuhundrafemtio miljarder i form av en stödfond. Femhundra miljarder i form av bidrag och tvåhundrafemtio miljarder i lån. Det är fullkomligt jättelika summor som nu skall omfördelas inom EU till påstått hårt coronadrabbade länder, enligt kriterier som ber om att missbrukas.
Sverige, Österrike, Danmark och Nederländerna är de enda som på allvar försökt mota bort idén att bidrag skall vara en del av ekvationen. Nu skall det tydligen vara huvuddelen.
Det finns flera viktiga skillnader mellan lån och bidrag. En sådan är förstås, som Sveriges EU-minister Hans Dahlgren påpekat, att pengarna skall hostas upp ”på riktigt” av bidragsgivarna. Och summeringen i slutändan kan inte gärna bli något annat än höjd EU-avgift.
Under onsdagen fick Dahlgren även frågan om Sverige kunde acceptera en kompromiss precis såsom den som nu presenterats – en blandning av lån och bidrag. Han var oroväckande svajig i svaret. Men Sverige och de andra ansvarsfulla länderna bör vara stenhårda i detta. Det bör inte ens ha blivit en kompromiss.
Det har att göra med den andra skillnaden mellan lån och bidrag, som är den viktigaste i det här fallet och som snarare har att göra med politisk logik än med ekonomi.
Om ett lån ges skapas en uppenbar och delad förväntan om att det skall hända något. Pengarna skall användas på ett vettigt sätt och sedan betalas tillbaka och så är lånet reglerat och situationen förhoppningsvis bättre än förut.
Med bidrag skapas en helt annan dynamik. Det finns ingenting som på allvar driver någon part till något ekonomiskt konstruktivt. Den enda förväntan som uppstår handlar om mottagarens naturliga vilja att få situationen permanentad. Bidragssituationen är till sin natur cementerande.
Det innebär att en fond som innehåller så mycket som en hundralapp i bidrag bär fröet till konflikt. Det skapas per automatik intresse för att permanenta konstruktionen och gärna utöka bidragsdelen. De krafterna kommer i nio fall av tio vara starkare än de som håller emot och som vill avskaffa fonden när krisen är över.
Krisen kommer nämligen aldrig att avblåsas. Den kommer bara få nya förnäma och förpliktigande namn för att motivera att bidragsflödet hålls vid liv. Fonden kommer på ett eller annat sätt att växa fast i unionens centrala institutioner och därigenom utgöra ett bränsletillskott på EU:s väg mot överstatlighet. Ett mål som har lika litet av folkligt stöd nu som förut och som ytterst var orsaken till att britterna fick nog och lämnade.
Ytterligare ett konfliktfrö nu. Draksådd i framtiden.
