Motioner om allt möjligt och omöjligt skulle i sedvanlig ordning debatteras av förbundets studentföreningar från hela Sverige. När jag var där senast för över tjugo år sedan fanns det inga mobiler och alla blickade rakt fram. När någon som jag steg upp i talarstolen och sade något knökigt tindrade väl inte alla ögon av kärlek. Men ordet var genuint fritt.

Då var svensk studenthöger radikalt nyliberal - libertariansk. Bortsett från inpassen från några få som undertecknad handlade debatterna inte om man borde ha en nattväktarstat utan hur pass minimal den borde vara. Sådant som privatisering av vägarna, avskaffad skolplikt och fri invandring var snarast formaliteter som otåligt väntade på sin plats i beslutsprotokollen.

Men nu skriver vi 2018 och saker har – som ofta – hänt. Flyktinginvandring har hänt. Det som tidigare var en teoretiskt solid liberal doktrin om rätten att kliva över en nationsgräns är nu uppe för hårdför prövning i varje tum.

”När jag var här våren 2015 och invände mot fri invandring sågs jag som konstig. Nu är det helt annorlunda”, säger en delegat.

Minst två motioner med stark eller svag koppling till invandring som i teorin kunnat behandlats snabbt losskopplas från sina egentliga fästen och renderar långa och passionerade debatter. Vem har rätt till vad i främmande land? Vad för slags ägarskap till det egna landet följer med medborgarskapet? Och så vidare.

Det är svårt att inte höra återklangen från studentförbundets nu nyvalde ordförande Catarina Kärkkäinen i hennes artikel i Svensk Tidskrift 23 mars i år: ”Utifrån egen erfarenhet från ett förbund som samlar såväl liberala som konservativa studenter är det enkelt att känna igen sig i bilden av att en större del av dagens liberaler även är konservativa. Det är dessutom fullt förståeligt om äldre personer inom den liberala sfären uppfattar att någonting obekant är på väg att hända – för det är nog delvis en generationsfråga.”

Den liberala migrationsdebatten sker mot fonden av en internationell trend vars bäring på Sverige kan diskuteras, men likväl. Delar av den libertarianska rörelsen rör sig i en båge, från den klassiska halvanarkistiska positionen till frihetligt färgade identitetsargument och vidare till den kontroversielle Hans-Hermann Hoppe som vill förena liberalism med hårt tillbommade gränser.

Högerns slashasar utgör för övrigt ett annat framtidstecken. De var nämligen fler förr. Den givna kvoten av slashasar och kufar på Gimo herrgård är klart mindre nu än på min tid. Männen är proprare och mer normala i brist på bättre ord. Andelen kvinnor är också klart högre än förr. Ett samband låter sig ju anas men vad som startat processen får vi aldrig veta.

Annat är exakt som förut. Snapsen är god och det hörs upprörda liberala röster över förslaget om statlig tillsyn över den självklart legala prostitutionen.