Fackförbundens regering
Den nytillträdda regeringen har ovanligt starka band till fackförbunden. Kommunals ordförande Tobias Baudin har lyfts in som partisekreterare för Socialdemokraterna, den nya näringsministern Karl-Petter Thorvaldsson från Kosta har lång bakgrund som företrädare och slutligen ordgörande för LO. Ewa Nordmark, arbetsmarknadsminister, kom från rollen som chef för TCO och även utbildningsminister Anna Ekström har haft högsta posten inom en centralorganisation.
Det är stridbara personer som är vana att se på världen utifrån medlemmarnas horisont och som är vana vid tuff opinionsbildning. Det är säkert ett medvetet val inför begivenheterna i september om mindre än ett år. Det kommer också att prägla bilden av Socialdemokraterna. Arbete och handfasta frågor är det man vill lyfta fram istället för ideologiska principer. Men på köpet får man stämpeln av att ha tagit parti för särintressen.
Thorvaldsson och Baudin är de oprövade korten i nya roller. Thorvaldsson lär vara välkänd bland de industriledare och näringslivspersoner som han nu skall möta och lyssna in samtidigt som oförrätter och nålstick ofta är sånt som man bär med sig länge. Det kan bli en utmaning även för en van förhandlare. Det är inte svårt att tänka sig att fokus kommer att ligga på arbetstagares villkor snarare än företagens utveckling. Något som han också antyder när Smålandsposten intervjuade honom tidigare i veckan:
”Kan vi åstadkomma ett arbetsliv som gör att alla känner värdighet när de går till jobbet, att det finns någon som lyssnar på vad de säger och att dessutom kan få en bra betalning när lönen kommer i slutet av månaden, så tror jag att folk kommer att vara nöjda med hur jag jobbar.”
För Magdalena Andersson blir uppgiften att se till så att dessa kunniga personer klarar av att ställa om sin kompetens till att passa i rollen som statsråd. Socialdemokraterna har alltid visat ett ansvar för industrins villkor. Insikten är att exportföretagen måste klara den internationella konkurrensen om de skall kunna skapa arbetstillfällen åt LO-fackens och de traditionella S-väljarna. Den nuvarande uppställningen visar på en markant obalans i näringslivspolitiken.
Undersköterskor och vårdbiträden lär ha höga förväntningar på Baudins och därmed partiets insatser för deras löner och villkor. Det var inte länge sedan han navigerade en svår avtalsrörelse och en ny överenskommelse kring lagen om anställningsskydd.
Men även på detta område kan erfarenheterna från förhandlingarna vara svåra att översätta i statsrådets roll som reformist. Delmålet med de överenskommelser som slutits mellan arbetsmarknadens parter var att politiken inte skulle ge sig in på området. Så har också Ewa Nordmarks insats präglats mer av de reformer som inte gjorts än de som har kommit till stånd.
Mycket pekar mot att den jämförelsevis månghövdade ministären syftar till att befästa Socialdemokraternas identitet som verklighetsnära arbetarparti inför valet. Men tunga namn från fackförbunden kommer inte utan bagage. För traditionella S-väljare lär uppställningen dock se gedigen och pålitlig ut.
