Annons

Fall framåt för Vattenfall

Med tanke på det politiska kapital som regeringen inte utan viss irritation från näringslivshåll investerat i kritik av bonusavtal och rörliga löner ibland annat bankvärlden, var det omöjligt för finansmarknadsminister Peter Norman att inte ge ordföranden för statliga Vattenfall, Lars Westerberg, sparken.
Ledare • Publicerad 19 mars 2011

När avtalet för den tidigare vd för kraftjätten Lars G Josefsson stred mot regeringens egna riktlinjer kunde Westerberg inte längre svinga bolagets klubba. Så kunde också den politiskt oerfarne Peter Norman intressant nog visa verklig politisk styrka, sedan hans tilltänkta arbetsuppgifter för mandatperioden minskat statligt ägande i en rad bolag begravts av en ohelig koalition av vänsterpartister och miljöpartister, socialdemokrater och Sverigedemokrater.

Näringslivsveteranen Westerberg med band till alla tre stora ägarkretsar i Sverige - Wallenberggruppen, Handelsbanksfären och staten - får verkligen sparken en kort tid efter det att löneavtalet blivit känt. Inga dimridåer, inget snack om att han tjänat bolag väl eller att företaget nu behövde en annan ledartyp. Det är en välkommen markering mot girighet och mot ignorans av offentliga regler.

Annons

Det visar också i vart fall att regeringskansliets avdelning för ägarstyrning är mer aktiva nu än när näringsdepartementet hösten 2009 uppmärksammades av media på att ledningen pantsatt hela företaget i ett avtal med den tyska regeringen. Informationen hade visserligen noga lämnats i en den officiella årsredovisning, men händelsen reste många frågetecken över det statliga ägandet.

Staten är ju också vanligen Stockholmsbörsens största ägare. Till det kommer helstatliga Vattenfall, en av Europas allra största energikoncerner. Men på näringsdepartementet som tidigare ansvarade för bolagsstyrningen arbetade blott ett 30-tal personer med frågorna. Jämför med Wallenbergs maktbolag Investor som har mer än fem gånger så många anställda för att sköta en faktiskt i kapital räknat mindre portfölj.

Regeringens agerande blev ju då särskilt ifrågasatt med tanke på att det då ansvariga statsrådet centerledaren Maud Olofsson liksom de röd-gröna partierna betraktade kraftjätten mer som en del av en politisk energiomställning, än som ett av Europas ledande energibolag. Där ligger grundfelet. På listan över svenska storföretag hamnar vanligen Volvokoncernen, H&M och Ericsson, men inte Vattenfall. Vi är väl medvetna om att Volvos lastvagnar främst säljs på export och att dess dotterbolag som Nissan Diesel eller Renaults lastvagnsdivision har produktion på andra håll i världen. Vattenfall betraktas trots dess tyngd på marknader som den holländska, tyska och polska annorlunda. Möjligen reses krav på att företaget ska sluta att producera brunkolsel i södra Östersjöområdet. Logiskt med tanke på svensk energipolitiken och klimatmål. Ologiska krav med tanke på att kolproduktion är en del av den tyska nedläggningspolitiken av kärnkraften.

Finansdepartementet och moderaterna stärkte makten över de statliga företagen när ansvaret efter valet flyttades från näringsdepartementet och centern. Genom möjligheten att utse en ny ordförande får finansmarknadsministern ett oväntat tillfälle att ytterligare stärka greppet om kraftjätten, inför framtida ägardirektiv. Och det sänder också signalen till andra statliga bolag och verksamheter. Om regeringens vilja att sälja bolagen underkändes i onsdags lär ministären inte förbli den passiva ägare stater brukar vara.

Martin Tunström
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons