Farlig nostalgi
Till min bestörtning värderade en av dem – en svart sydafrikan i tjugoårsåldern – apartheid-eran högre än samtiden, med argumenten att människor hade jobb och kriminaliteten var mindre utbredd då. Han medgav samtidigt att han var för ung för att ha någon egen erfarenhet av det system som rådde före 1994.
Hungern efter idealsamhället, utopin, är djupt mänsklig, men det är signifikativt att detta samhälle aldrig tänks existera här och nu, utan är antingen geografiskt eller tidsligt avlägset. ”Utopi” betecknar inte för inte en plats som inte finns. Utopin kan placeras i det förflutna, som då blir en guldålder – en period av fred, harmoni och rikedom. Den sydafrikanske taxichauffören tänkte helt klart i de banorna.
Det är inte ovanligt att människor i samhällen som varit auktoritära eller totalitära efter en tid av demokrati och liberalisering blickar bakåt mot det tidigare stadiet och ställer det i ett försonande eller romantiskt ljus. I en sållningsprocess väljs några positivt värderade egenskaper i det förgångna ut och får stå för helheten: låg arbetslöshet, välstånd, jämlikhet, ordning och reda. Negativa inslag – som censur, orättssäkerhet och förtryck – förtigs eller slätas över.
I Tyskland beskriver termen ”Ostalgie” en nostalgi inför vissa företeelser i Östtyskland, till exempel sysselsättningsgraden och barnomsorgen. Andra element, som Berlinmuren och säkerhetspolisen Stasi, lämnas däremot därhän. En liknande längtan tillbaka till den kommunistiska svunnenheten går att finna på flera håll i det gamla östblocket, inte minst i Ryssland, som uppvisar en omfattande Sovjetnostalgi. Det är talande att komedin ”The Death of Stalin”, som driver med både den döde diktatorn och hans regim, inte fick visas på ryska biografer. ”Jugonostalgiker” drömmer sig tillbaka till Titos Jugoslavien, vars undergång upplevs som någonting negativt i merparten av de före detta delrepublikerna; bara i Kroatien och Kosovo anser en majoritet att den var av godo.
Problemet med allt sådant selektivt historiebruk, alldeles oavsett om det handlar om DDR, Jugoslavien eller apartheid-Sydafrika, är förstås att det förvanskar och tillrättalägger historien. I värsta fall sker detta till priset av att offren för de förutvarande politiska systemen förminskas eller osynliggörs – östtyskar som sköts när de försökte fly till väst, jugoslaver som mördades av Titos säkerhetstjänst, svarta sydafrikaner som godtyckligt avrättades av polisen.
Nostalgi är ett fullt förståeligt mänskligt fenomen, liksom längtan efter något bättre eller idealt bortom här och nu. Speciellt i länder som förändrats i grunden och där somliga aspekter av det nya innebär eller uppfattas som försämringar. Men om guldåldern förläggs till en repressiv stat, riskerar nostalgin att bli samhällsfarlig.
