Finlandssvenskarnas sak är vår

Om lite mindre än två månader är det dags för finländarna att gå till riksdagsval. Ja, valet heter faktiskt så i Finland, som så mycket annat en rest från den tid då Sverige och Finland var ett och samma rike. Nytt inför detta riksdagsval är att det främlingsfientliga partiet Sannfinländarnas stöd i opinionen stiger som en komet. En ingrediens i partiets populism är ifrågasättandet av svenskans och finlandssvenskarnas ställning i Finland.

Sannfinländarnas partiledare Timo Soini tycks vara omåttligt populär och partiet har nu sådana opinionssiffror att de kan bli jämbördiga med de stora riksdagspartierna Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Bland de förklaringar som lyfts fram kan här nämnas tre tongivande.

För det första har Finland de senaste åren präglats av en demokratisk kris dels förorsakat av politisk maktkamp och dels av valfinansieringsskandaler bland etablerade politiker. För det andra har den finansiella oron och eurokrisen lett till ökad isolationism och skepticism inför Europasamarbetet. För det tredje har den främlingsfientliga vågen i Europa även nått Finland.

Speciellt det sistnämnda är en ganska märklig företeelse med tanke på att invandringen till Finland är tämligen obetydlig i jämförelse med andra europeiska länder, däribland Sverige.

Men jämte en allmän kritik mot "islamisering", förekomsten av minareter och invandring finns i Sannfinländarna även en kritik av den svenska minoritetens och svenskans ställning. Detta är givetvis ingen ny fråga i Finland där den så kallade språkstriden med jämna mellanrum gjort sig påmind i den politiska debatten.

Svenskan som ämne i studentexamen finns inte längre kvar men fortfarande måste alla finska studenter läsa svenska i skolan som första främmande språk. Likaväl skyddas svenskan som nationalspråk i den finländska grundlagen: Finland är en tvåspråkig nation.

Sådan pluralism är givetvis en nagel i ögat för ett parti som vill företräda det sant finska och majoritetskulturens värderingar. Därmed riskerar Sannfinländarnas framfart i opinionen, och möjligtvis även en plats i regeringen efter riksdagsvalet, att försämra livsbetingelserna för finlandssvenskarna. Dessutom står sådana åtgärder i bjärt kontrast mot den finländska historien som hitintills både bejakat sitt svenska och finska arv.

En sådan utveckling som den i Finland måste diskuteras i Sverige. Inte minst på grund av de nära historiska banden inom litteratur och filosofi som givit oss en Anders Chydenius, en Peter Forsskål, en Edith Södergran, en Willy Kyrklund bara för att nämna några. Men framförallt kanske för att det kan brädda våra egen förståelse för behovet av tolerans och minoriteters olikheter - frågor som uppenbarligen kan vara högst nödvändiga även för svensktalande.