Flathet mot bankerna
”Det är omoraliskt när samhället ställer upp med stora resurser”, säger den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet Fredrik Olovsson. En annan ledamot i samma utskott, miljöpartisten Karolina Skog säger att hon ”hoppas att alla stora bolag som planerat utdelningar tänker om och funderar på hur de kan använda sina pengar bäst just nu”. Jo, det är väl precis vad många har gjort. Liberalernas Mats Persson förklarar att varje företagare i fråga bör ”titta sig djupt i spegeln” och så vidare.
Visst är utdelningsplanerna magstarka. Omoraliska kan man till och med hävda. Men de psykologiska strukturerna är inte alls så rena och raka som Bolund och hans klagosirener vill ha det till. Att även moderatledaren Ulf Kristersson som företräder ett parti som annars är väl medvetet om incitamentsstrukturerna i den här världen stämmer in i kören utan anmärkning är faktiskt förvånande.
En enkel fråga bör med fördel ställas till regeringen: Varför har ni inte förutsett detta? Trodde ni att de här direktörerna och styrelseproffsen var gjort karriärer på välgörenhetsanda?
Var regeringen naiv när man planerade sina åtgärdspaket? Tja, man deklarerade att man utan vidare skulle hälla pengar över en massa institutioner som finns till för att håva in pengar. Det var svagsint om inte annat. Vad man skulle ha gjort – och för all del väl fortfarande kan göra – är ju att bygga in återbetalningsvillkor eller motsvarande täckning för den händelse att mottagaren beter sig grisigt. Här är kristdemokraternas Ebba Busch den som har förstått.
Framför allt är det bankerna som är problemet. I modern tid har den svenska statsmakten varit så hopplöst generös mot dem att dessa kunnat göra den cyniska men riktiga bedömningen att de kommer bli omhändertagna med skattepengar så fort det börjar brännas. Att de kan bete sig hur som helst och komma undan med det har kommit att bli en naturlig del av deras ekonomiska kalkyl. Det är i det perspektivet deras planerade utdelningar skall ses.
Och det är inte så att de likt Volvo och andra företag är känsliga för vad kunderna tycker, som till exempel Centerns ekonomisk-politiska talesperson Emil Källström påstår. Volvo agerar i knivskarp konkurrens, bankerna utgör ett de facto-oligopol. Vad kunderna tycker betyder ganska lite för dem. Att Handelsbanken nu sköt upp utdelningen är ett säreget undantag från det normala mönstret.
Så vari består det egentliga problemet? Att banker och kreditföretag agerar enligt sina vanliga kalkyler eller att regeringen och dess stödpartier är så flata att de låter dem göra det?