Fler behöver arbeta
I Dagens Nyheter (11/7) intervjuades nyligen tidigare ekonomiprofessorn Lars Calmfors om arbetslösheten. Att Sverige har EU:s högsta arbetslöshet Calmfors dels med att det finns få som står helt utanför arbetsmarknaden, då bidrag kopplas till arbetssökande, samt att många invandrare saknar adekvat utbildning för att ta de jobb som finns.
Han efterlyser bland annat större insatser från Arbetsförmedlingen och etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa. Att liknande åtgärder har prövats till en stor kostnad och liten effekt är dock inget som tas upp. Men alternativen har inte heller de visat sig särskilt framgångsrika. Frågan om kompetensbrist är en brännande politisk fråga.
Subventionerade anställningar brukar hyllas av ekonomer för att det är en av få aktiva arbetsmarknadsåtgärder som får faktiskt får långtidsarbetslösa att arbeta. Att gå från subventionerad tjänst till riktigt arbete har dock visat sig vara svårt. Höga kostnader och begränsad effekt har gjort att flera liknande arbetsprogram presenterats och skrotats de sedan millennieskiftet.
Etableringsjobben har vissa fördelar jämfört med tidigare försök, såsom att staten inte står för hela kostnaden utan halva. Det bygger också på en överenskommelse mellan fack, arbetsgivare och dåvarande regeringen 2018. I höstas tecknades därutöver ett avtal mellan LO, Svenskt Näringsliv och Unionen om etableringsjobb. Det är tänkt att följa en kollektivavtalsmodell och leda till en tillsvidareanställning. Men att det leder till anställning är ingen självklarhet.
”Regeringen verkar inte veta vad den ska göra av jobbreformen. Juridiska hinder kvarstår samtidigt som frågan om det är värt kostnaden fortfarande hänger i luften.”
Att subventionsgraden sänks är positivt då steget till normal anställning då minskar. Personen har förhoppningsvis lärt sig tillräckligt på jobbet för att kunna konkurrera ut andra arbetssökande. Risken är dock att det blir allt för lockande, eller ekonomiskt tvunget, att ta in en ny subventionerad anställd snarare än fortsätta med samma person.
Etableringsjobben ett arv från den misslyckade socialdemokratiska jobbpolitiken. Subventionerade jobb vände inte trenden av stegrande arbetslöshet. Problemet med bristande självförsörjning kommer tyvärr inte rubbas i närtid av att människor får del av sin lön i bidrag.
Vad det blir av den efterfrågade inlärningen av svenska språket och ett kvalificerat yrke är också en viktig fråga att ställa. Lär de sig på jobbet eller blir det en subvention av lågkvalificerad arbetskraft utan mycket till språkträning? Dessutom, vilka får dessa jobb, är det personer som verkligen behöver stöd?
Regeringen verkar inte veta vad den ska göra av jobbreformen. Juridiska hinder kvarstår samtidigt som frågan om det är värt kostnaden fortfarande hänger i luften.
Som en del av en bredare satsning på att få människor i arbete kan det dock vara en pusselbit. Bidragstak och krav på att ta jobb på andra håll än hemorten är andra trådar som är värda att dra i.
Att så få försörjer sig själva är såväl ett socialt som samhällsekonomiskt problem. Krav behöver ställas och kombineras med utbildande insatser. Regeringen behöva göra mer för att inte fortsätta på den inslagna vägen.
