Förnedring och mognad

Ledare ,

Ungdomsrån med inslag av grov förnedring har blivit en trend. Och inte bara en trend i samhällsdebatten, det är en trend som faktiskt pågår ute i verkligheten.

I gårdagens morgonstudio, SVT:s nyhetssändning, fick en socialarbetare med tjugofem års erfarenhet av komplexa fall uttala sig om läget i Stockholm. ”lavinartat går det käpprätt åt...”

Foto: Pontus Lundahl/TT

Han pekar på hur förnedringen av brottsoffer blivit ett sätt att skrämma offer till tystnad men också ett sätt att få bekräftelse från andra i en kriminell miljö. En av lösningarna han efterfrågar är fler mötesplatser där dessa unga kan fångas upp. Och visst är det fritidsgårdar han syftar på. Dessutom får vi höra att hårdare straff inte hjälper.

Men, mitt i det som många avfärdar som klyschor nämner han ett begrepp man inte hör ofta: KASAM. Förkortningen står för Känsla av sammanhang och är navet i anknytningspsykologen Aaron Antonovskys teoribildning om hur människor kommer till sin rätt och hur man kan hjälpa dem dit. Det är i grund och botten ett konservativt sätt att se på tillvaron och människan. Människan är kapabel till många grymheter, men inte sällan beror det på att man inte förmår att relatera till andra på ett normalt sätt.

De ungdomar som rånar, misshandlar och förnedrar andra lever förstås redan i ett sammanhang. Det vittnade dessutom socialarbetaren i morgonsoffan om: de finns i en subkultur där grymhet belönas med respekt och status. Att återupprätta en känsla av sammanhang innebär att på ett långsiktigt sätt arbeta för att utveckla empati hos dessa avtrubbade unga. Och det är sannolikt det enda sättet att få stopp på denna lavinartade utveckling.

Dock finns det etablerade sätt att hantera laviner, man spränger dem. Den individuella utvecklingsprocess som är en socialarbetares fokus innebär inte att samhället skall stå med händerna i fickorna och se på. Mognad och insikt tar tid. Samtidigt som förnedringsrånare skadar unga människor för livet och måste hindras. Regeringen har, sju år efter Moderaterna, föreslagit att våldsamma ungdomar skall kunna förses med fotboja. Det kommer att skära av dem från delar av deras destruktiva sammanhang, men inte alla. Dysfunktionella hem är en utlösande faktor som också måste hanteras, och tillgången till vännerna på nätet. Det är svårare och mer påträngande att isolera personer i ett uppkopplat samhälle, men kanske också mer angeläget.

Det är inte svårt att se varför problemen har eskalerat. Människor med mycket stora skillnader i materiell standard lever tätt inpå varandra. Dessutom finns ofta etniska skillnader mellan offer och förövare som fördjupar främlingskapet och bidrar till råhet. Det som kan förklaras kan också rättfärdigas, dessa skillnader är uppenbara både för rånare och offer, man drar bara olika slutsatser av dem.

Brottsoffer förtjänar upprättelse, särskilt unga brottsoffer. Om samhället inte tydligt ställer sig på deras sida riskerar även deras känsla av mening och sammanhang att gå förlorad. Straff är inte bara till för att hindra brott eller för att rehabilitera brottslingen, de är också till för att ge brottsoffer upprättelse.

Vi har en situation där många, i vitt skilda delar av samhället, känner sig berövade på meningsskapande sammanhang. Och där resurserna för att utveckla detta KASAM är knappa. Hur kan de stimuleras? Hur kan det andrum som krävs för utveckling och mognad skapas? Svaren på frågorna bör komma från politiken, och de bör komma snarast.