Försäkring för solsidan
Det är inte särskilt svårt att få en bild av var regeringens förslag kommer att sluta: Redan i vår lär förslagna entreprenörer börja leta efter om det finns tillräckliga marginaler för att tjäna pengar på att förmedla barnpassning inom ramen för Försäkringskassan.
Regeringen har beslutat att införa ”flexibilitet” i föräldraförsäkringen så att fyrtiofem dagar per förälder (nittio om man har ensam vårdnad) kan överföras till närstående istället för enbart till den andra föräldern.
Socialdemokraternas kvinnoförbund med Annika Strandhäll i spetsen har kritiserat förslaget och kallat det nannylagstiftning. Och det finns inget som tyder på att de skulle ha fel. Regeringen har helt misslyckats med att beakta människans egoism och mörkare vrår. I lagrådsremissen står det glatt och platt: ”Det får anses som självklart att vårdnadshavaren kommer att välja en person som i någon mening är närstående, dvs. en person som barnet och föräldern har förtroende för och som är lämpad för uppgiften.”
Till och med RFSL, som inte brukar ses som en konservativ organisation, föreslog under remissrundan att det kanske borde finnas någon slags anmälningsförande för den som skall räknas som närstående. Men regeringen ser det som onödigt: ”Ett anmälningsförfarande skulle dock förutsätta att det på förhand är givet vem som ska vårda barnet och därmed göra det svårare för en vårdnadshavare att överlåta dagar och minska flexibiliteten i regelverket.”
Det är förstås imponerande fördomsfritt, problemet är bara att det inte är en regerings uppgift att vidga människors vyer och visa hur inskränkta de varit. Ett barn är en genetisk kombination av två personer och allt pekar på att saker och ting blir som bäst om det är dessa två personer som tar hand om barnet. Det finns miljoner undantag från den regeln, men nästan alla är unika för speciella fall. De flesta som avviker från huvudregeln är också medvetna om att de gör det och har vägt för- och nackdelarna. Regeringen erkänner inte ens avvägningen.
Målet är enkelt: småbarnsföräldrar skall jobba mer och äldre eller yngre, mindre produktiva skall hoppa in och ta hand om barnen. Det är i sig en bisarr ambition, men det är ännu märkligare att man inte ser farorna och fallgroparna. Det senaste decenniets kamp mot välfärdsbrottslighet och utnyttjande borde få varningsklockorna att ringa.
Både i skuggsamhället och gig-ekonomin lär denna öppning av välfärdssystemen användas för att tjäna pengar på stressade eller utsatta föräldrars bekostnad. Eller ja, det kommer att vara barnen som får betala det högsta priset. I bästa fall får vi en kultur av oregistrerade dagmammor som inte passar mer än fem till tio spädbarn åt gången, i värsta fall öppnar sig avgrunden.
Det är aningslöst att utforma lagar för solsidan och inte ens fundera över hur det påverkar samhällets skuggsida. Varje förslag borde utsättas för frågan –Är detta något som kan göda skuggsamhället? Detta är aningslöst av regeringen.
