Förväntad S-arrogans
Den återkommande talepunkten om att ”bryta upp blockpolitiken”, som Stefan Löfven nu använder, innebär enbart en sak; att alla andra partier ska se till att Sverige även fortsättningsvis har en socialdemokratisk statsminister. För om Löfven hade menat allvar med utfästelserna om blockpolitikens hädanfärd hade han avgått. Och inlett förutsättningslösa samtal om nästa regering och hur den kan se ut. Men det gör han inte. Vi får se om utlandsrösterna som väntas inrapporteras på onsdag, som av hävd har borgerlig övervikt, spelar någon roll för blockens respektive styrka, och kan få Löfven att tänka om.
Förarbetet till grundlagen säger att statsministern ska avgå efter ett val vid oklarheter avseende det parlamentariska stödet. Och i den mån det finns någon klarhet är det i vart fall inte en klarhet som talar för Stefan Löfven, givet att samtliga allianspartier samt Sverigedemokraterna säger att han borde avgå. Det kommer också ske genom en förtroendeomröstning, om ingen mot förmodan byter uppfattning i frågan, men att Löfven inte avgår självmant speglar en föga smickrande självbild.
Dessa skrivningar, i grundlagens förarbete, uttrycks enligt följande "det bör emellertid förutsättas att en regering efter ett valresultat som lett till oklarhet om regeringens stöd i riksdagen väljer att avgå". Det är inte lagens bokstav, men det är lagens intention.
Morgan Johansson (S) satt med i grundlagsutredningen och viftar bort formuleringen som obetydlig. Vad han menar är att Socialdemokraterna struntar i lagens avsikter för att det passar deras syften.
Johansson har haft en förmåga att böja tolkning och intentioner av lagstiftningen tidigare. I samband med den så kallade gymnasieamnestin, för de afghanska unga männen, skulle röstas igenom i riksdagen skrev Lagrådet att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.
Denna totalsågning av regeringens rättsosäkra migrationskompromiss avfärdade Johansson genom att misstänkliggöra Lagrådet och berätta anekdoter om att denna institution var mot dödsstraffets avskaffande för nästan hundra år sedan. Liknande kritik från Lagrådet har avgivits avseende förslag om att kriminalisera sexköp utomlands, göra barnkonventionen till lag och vinstförbud för välfärdsföretag och har på motsvarande sätt misstänkliggjorts av Socialdemokraterna.
Vad Löfven nu gör när han säger sig vilja klargöra hur stödet för regeringen ser ut i riksdagen, på egen hand, det är att iklä sig talmannens roll.
Allt detta säger något om Socialdemokraterna. Självbilden av partiet som jämbördigt med staten. Det är ett skäl så gott som något annat att verkligen avsätta honom. För att på allvar låta Socialdemokraterna politikutveckla sin självbild på avbytarbänken.
