Framtid för friluftslivet
Den rymmer mer ideologiskt stoff än man kanske anar. Först lite intressant förvaltningspolitik: Under flera år har bidrag till friluftslivets organisationer fördelats och betalats ut av Naturvårdsverket. Få ansåg från början att myndigheten var rätt institution för det uppdraget. På andra samhällsområden får folkrörelser själva uppdraget - reglerade av lagar och offentlighetsprincip - att fördela pengarna. Folkbildningsrådet är ett sådant exempel som styr över medel till studieförbund och folkhögskolor. Riksidrottsförbundet är ett annat. Här finns som Statskontoret påpekat vissa jävs- och lojalitetsrisker när organisationsföreträdare får möjligheten att belöna sina egna organisationer. Men baksidan med det rådande systemet har också varit risken för politiskt detaljstyrning. Staten tar nu ett steg tillbaka i rollen som reglerare av civil samhället, men behåller rollen som (del)finansiär. Att ge organisationen Svenskt Friluftsliv mandatet att fördela pengarna till friluftslivets organisationer innebär således också att en samhällsdel myndigförklaras.
En helt annan punkt i propositionen gäller hur inskränkningar av allemansrätten bör bemötas. Ett problem som miljödepartementet har noterat är nämligen mängden felaktigt uppsatta skyltar med innebörd som tillträde förbjuden för motorfordon har ökat. Här är annars lag och sedvänja klar. Markägare får sätta upp bommar för till exempel privata skogsvägar, men allmänheten ska ha tillträde till vägar som byggts med hjälp av statsbidrag. På grund av en miss (?) i lagstiftningen är det dock inte längre straffbart att sätta upp "olovliga" skyltar. Så har en grundlagsnämnd sedvänja - allemansrätten - kommit att begränsas. Och den frågan ska utredas vidare, framgår det i propositionen.
Frågan om allemansrätten är känslig. I grunden är det en individuell rättighet, att vandra, slå upp vindskyddet och plocka svamp på annan mark, även för kommersiell försäljning. Markägare har under senare år med fog irriterats över ett kommersiellt kollektivt bruk av allemansrätten som leder till slitage och kostnader.
Men det stora hotet för skogs- och markägare är inte den traditionella allemansrätten utan en växande distans mellan medborgare och natur. Forskning från Sveriges Lantbruksuniversitet visar att skogsbesöken minskat med så mycket som en tredjedel de senaste 20 åren. För barnen är minskningen större. En urbaniserad generation som saknar natur och skogskänsla, aldrig bott i vindskydd eller plockat svamp blir som beslutsfattare en mardröm för jordbrukare, skogsägare och landsbygdsbor.
