Framtiden behöver kärnkraft
Regeringen har nu offentliggjort ett tydligt formulerat mål för kärnkraften: vid 2035 skall det finnas nybyggd kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer. Det är välkommet att man sätter upp sådana ambitioner. Det blir betydligt lättare för alla involverade att förhålla sig till.
Ett tydligt mål gör att alla kan bedöma hur de själva är positionerade, har man gjort det som krävs för att målet skall nås? Vad saknas eller behöver tas bort för att göra målet möjligt?
I Sverige är det ett och annat som behöver tas bort. Regeringen meddelade så sent som i förra veckan att bland annat avgifterna för reaktorer måste göras om för att inte stänga ute ny teknik, det vill säga småskaliga reaktorer. Avgifterna är anpassade till de jättekraftverk som just nu präglar kärnkraften i Sverige. Men för att minska riskerna och insatserna behöver man hålla öppet för andra lösningar.
Det kan vara värt att påminna om hur långt denna regering kommit i frågan om att tillåta ny kärnkraft. Det var inte länge sedan folkomröstningen från 1980 sågs som helig. Man skall förstås visa den sortens omröstningar respekt, det är demokratins trovärdighet man spelar med. Men de senaste fem åren har många heliga kor slaktats inom politiken, och det har inte handlat om lustmord.
Istället är det framtiden så som den nu tydligt framträtt som sätter ramarna. Rysslands krig i Ukraina, den elintensiva gröna omställningen och behovet av billig förutsägbar energi har gjort att förutsättningarna ändrats i grunden. Regeringen var tydlig med sin politik inför valet (folkets omröstning) och fick mandat till en ny linje.
Både Tidö-regeringen och Socialdemokraterna är tydligt positiva till att kärnkraften ges förutsättningar att utvecklas. Om inte andra politiska konflikter hindrade samarbetet hade en blocköverskridande överenskommelse kunnat komma till stånd och visa att energifrågorna inte måste politiseras.
Men, det var inte länge sedan en sådan blocköverskridande överenskommelse användes till att lägga en död hand över energipolitiken. Effekten blev, som så mycket under Löfvenregeringarna, att viktiga beslut sköts på framtiden. En framtid som visade sig innehålla markant sämre investeringsläge och brant stegrande efterfrågan. Man missade ett guldläge.
Så kanske är det bra att energifrågorna får vara politiskt laddade. Socialdemokraterna är trots allt beroende av partier som inte vill se mer kärnkraft och som visat att de är redo att sätta käppar i hjulen. Kontrasten mot Tidö-regeringen kunde inte vara större.
Man blir snabbt bortskämd med att ha en regering som förmår driva igenom sin politik. Stödet för regeringen i riksdagen gör att vi sannolikt har tre år kvar av reformer för att förbättra svensk energiproduktion och minska kostnaderna för hushåll och företag. Det är en handlingskraft vi inte sett på länge.
RÄTTELSE: Fel i gårdagens ledartext. Det var statsminister Ulf Kristersson och inte EU-minister Jessika Roswall som höll EU-deklarationen i riksdagen.