Från Björklund till ny Busch Thor?

Den nya partiledaren Ebba Busch Thor jobbade i motvind. Men så kom det där rikstinget där en majoritet av delegaterna beslöt att skaka om Sverige och förklara Decemberöverenskommelsen skrotad för Kristdemokraternas del.

Partiets uppsving i opinionen lät vänta på sig, den kom inte förrän under valrörelsen. Men om man gör tankeleken att det förtroendekapital som skapades på det där tinget inte hade varit för handen, hade valvinsten i så fall varit möjlig?

Det är där likheten skönjs. Nu har Jan Björklund, direkt efter att ha sytt ihop Januariöverenskommelsen, aviserat sin avgång. Partiet ligger under tre procent i opinionen och ter sig rent ut sagt dödsmärkt.

Det är svårt att se någon annan räddningsplan för Liberalerna än att man väljer en partiledare med den outtalade uppgiften att befria partiet från den strypsnara som Januariöverenskommelsen är.

Jan Björklund har sammanbitet påpekat att det allt är partiets förtroenderåd som har godkänt överenskommelsen och att den därför ligger fast oavsett vem som är partiledare. Men ett landsmöte är också ett landsmöte. Samma organ som beslutar om vem som skall bli partiledare bestämmer över precis allt annat också.

Just som i fallet med Kristdemokraterna är det partiets högerfalang som måste samla sig inför detta. Och på samma sätt är det andra mer mittenorienterade medlemmar – så många så att det räcker för en majoritet. Dessa måste om inte annat så av ren klokskap och överlevnadsinstinkt förmås att bifalla en sådan motion.

Hur hårt är Centern bundna vid Liberalernas position? Kanske känner de sig inte alls bundna. Så kanske skulle Januariöverenskommelsen leva kvar även utan Liberalerna som regeringsunderlag. Men för Liberalerna är det inte det som är huvudsaken utan huruvida de själva överlever i svensk politik.

Att följa Kristdemokraterna i spåren och bryta Januariöverenskommelsen är inte en av flera möjliga strategier utan sannolikt den enda om Liberalerna tänker sig en framtid efter 2022.