Fria medier är bäst också för klimatet
På varje partikongress har de valda ombuden att ta ställning till partiledningarnas mardröm; de där motionerna som är skadliga för partiet i fråga.Vanligen är de författade av någon enskild medlem och kan därmed bagatelliseras med ord som att ”vårt parti är brett”.
När 30 miljöpartister kräver att Sveriges Television ska införa 15 minuter ”klimatnytt” i sina nyhetssändningar vittnar det emellertid inte om något initiativ från överideologiserade ungdomsförbundsmedlemmar utan om en verklig bred åsiktsströmning i partiet. Innan det att motionen uppmärksammades hade förslaget stöd från såväl kommunalråd i Sveriges näst största kommun och partiets talesperson för biologisk mångfald som är riksdagsledamot.
Partiledningen får nu leva med att dess krav på att grundlagsskydda public service-bolagen uppfattas som en ren chimär när tunga delar av partiet betraktar public service-bolagen som statsmedier som riksdag och regering har befälsrätt över.
En annan fråga är om de grönas politikerna överhuvudtaget tar del av svenska medier eller om de fastnat som många andra i någon internetbubbla. Klimatbevakningen är minst sagt offensiv.
Men i en vidare bemärkelse är det stora problemet att yttrandefrihet, redaktionell självständighet och rentav demokratin ses som hinder för klimatarbetet. Ambitionerna vad gäller att styra nyhetsrapporteringen är en slags variation på samma tema som den demokratikritik som bland annat Pär Holmgren - en av partiets Europaparlamentariker - representerat.
Det går inte att undanta en del av politiken - miljö och klimat - från demokratin. Det går heller inte att låta politiken styra just hur medierna bevakar klimatfrågan och samtidigt hävda att statens respekterar press-, yttrande- och tryckfriheten.
”Det går heller inte att låta politiken styra just hur medierna bevakar klimatfrågan och samtidigt hävda att statens respekterar press-, yttrande- och tryckfriheten.”
Var kommer denna demokratikritik ifrån? Miljöpartiet har en historia som lyser igenom i flera andra motioner av lokaldemokrati konkretiserad i krav på lokala folkomröstningar och skilda valdagar. Där finns tilltron till folkviljan. Där finns uppfattningen att ett ökad avstånd mellan väljare och valda leder till att miljö- och naturintressen väger lättare än industriintressen i den politiska beslutsprocessen. Där finns också en historisk oro för expertvälde; för kärnkraftsingenjörerna och teknokraternas framstegstankar.
I dag är det mer av juridisk aktivism. Engagemang flyttas från politikens torg till rättssalar. Förhoppningarna växer om att dagens regeringar ska ställas juridiskt till svars för klimat och miljöpolitik. Därmed flyttas ansvarsutkrävandet från folket i val till rättssalens domare.
Samtidigt framstår talet om juridiska rättigheter också som en illusion. När Per Bolund i SVT Agenda sträckte upp handen på frågan om motsvarande inskränkningar i fri och rättigheter som under pandemins tid skulle kunna införas för klimatets skull påvisades hur lätt medborgerliga rättigheter väger.
Fria medier och demokrati är emellertid miljöns bästa vänner. På en statstelevisions klimatnyheter sätter för det första få någon som helst tilltro. För det andra: Om medierna går i statens ledband upphör också granskningen av klimat- och miljöpolitik. För det tredje: Fria medier i konkurrens med varandra söker ständigt samhällsproblem att uppmärksamma. Det ligger i de fria mediernas dna. Medier ger visar erfarenheten utsatta en röst och därför är klimatjournalistiken i dag så omfattande.
Bilden av en motsättning mellan demokrati/tryckfrihet och miljö är farlig och riskerar att undergräva både folkstyret och yttrandefrihetens grundvalar. Demokrati och tryckfrihet är i själva verket förutsättningar för ett bättre klimat.
