Fritidsgårdarna gör rätt
Efter en uppmärksammad händelse där en rappare från Växjö skrivit en ny låt som verkar anspela på att mer våld är på gång rapporterar Sveriges Radio P4 Kronoberg att fritidsgårdarna i Strömsnäsbruk sedan ett och ett halvt år beslutat att inte tillåta gangsterrap i lokalerna. Det är beslut som många nog kan fnissa åt, P4:s reporter verkar i inslaget själv ha svårt att se kopplingen mellan knark, våld och Strömsnäsbruk.
Svaret från fritidsledaren Patrik Persson antyder att även mindre orter fått sin beskärda del av de varorna. Och det mönstret ser man också i statistiken, idag är även små orter med liten befolkning inritade i gängens kartor över sina territorier.
Markaryd brukar förknippas med Kristdemokraternas starka ställning och företagande. En avtrubbad musikhistoriker tänker säkert på uppgörelsen om hårdrocken på åttiotalet när en hårdför Siewert Öholm gav sig på den unge musikjournalisten Anders Tengner inför öppen ridå. Men denna sortens markering är viktig. Den visar att man ser gangsterrap och gängkonflikter som ett gemensamt problem, något som angår alla.
Fritidsledaren Persson och ungdomssamordnare Arne Lindman resonerar klokt om värdegrunden och att involvera ungdomarna i arbetet att utforma spellistorna på fritidsgårdarna. Det är ett bra sätt att skapa förankring och eftertanke: är kvinnoförnedring och våldsförhärligande verkligen något jag vill befatta mig med?
I kulturvärlden har man klagat på den här sortens beslut. Man har, inspirerad av vänsterteorier, varnat för att de äkta rösterna trängs undan. Bara de musiker som kan föra sig i salongerna, det vill säga medelklasskillar som låtsas vara gangsters, blir kvar om man inte bjuder in riktiga brottslingar till galor och prisceremonier.
Problemet med det resonemanget är förstås att våldsamma knarklangare inte tillhör arbetarklassen. De går inte till jobbet och deras solidaritet är ofta minst sagt begränsad. Att göra dem till röster för förorten är destruktivt.
En av anledningarna till att rap står så högt i kurs i dag är att den anses vara äkta. Det sägs vara en av få former av poesi som människor faktiskt tar till sig. Bildspråket som präglas av omskrivningar och referenser skapar starka inne- och utegrupper, och det är skönt att känna sig insatt. Att förstå ett hemligt språk.
Men det är ytlig och banal poesi, det märker de flesta som vidgar sina vyer och upptäcker diktare som behandlar känslor och upplevelser som har med allmänmänskliga upplevelser att göra. Ofta kräver det mer av åhöraren för att koppla upp sig mot språket och mer subtila referenser, men belöningen är stor.
Dagens förorter och utanförskapsområden bär på stora berättelser, men det är inte gangsterrapparnas som är de verkligt imponerande. Den konservative författaren och debattören G K Chesterton lät för över hundra år sedan i novellen Mannen som var torsdag två poeter möta varandra: kaosets och ordningens. Ordningens poet hyllade det oerhörda som krävs för att ett tåg skall dyka upp och anlända i tid, på rätt plats. Varje dag utspelar sig liknande stordåd när människor med små resurser i närheten av stort kaos väljer den smala vägen.
