Fyrtio år av förtryck

Inte bara satte det stopp för en mångtusenårig tradition av persisk monarki, det kan också sägas ha signalerat början till den islamistiska våg som svept över stora delar av den muslimska världen de senaste årtiondena och den civilisationernas kamp med västvärlden som det lett till.

Mycket av modern historia blir oförklarlig om man inte tar med den iranska revolutionen i analysen: Sovjetunionens krig i Afghanistan, Gulfkriget, terrorattacken den 11 september, Irakkriget, den arabiska våren, kriget i Syrien ­– allting har på olika sätt och vis kopplingar till vad som skedde i Iran.

Samma anda som låg bakom de iranska revolutionärer gav också upphov till sådana som Muslimska Brödraskapet i Egypten, eller i senare tid Islamiska Staten i Irak och Syrien. Olika trostolkningar, mycket fientligt inställda till varandra, men med en förenande fundamentalistisk världsbild som har visat sig kunna få mycket hemska politiska konsekvenser i form av förtryck och våld.

Denna förtryckets anda som svävar över regimen i Teheran visar inte heller några tecken på att avta. Så sent som i början av denna månad dömde en revolutionär domstol den internationellt uppmärksammade kvinnorättskämpen Nasrin Sotoudeh i hennes frånvaro till 38 års fängelse och 148 piskrapp. Brottet? Hon hade hjälpt kvinnor som tagit av sig sina slöjor i protest mot landets tvång för kvinnor att bära hijab.

Häpnadsväckande nog kunde samma land bara någon vecka senare väljas in i FN:s kvinnokommission. Det är ungefär som att låta en nazist leda en organisation som arbetar mot antisemitism.

Det ovanstående sätter den svenska ”feministiska” regeringens hijabkapitulation häromåret i dess rätta ljus, då Sveriges handelsminister Ann Linde och andra kvinnliga representanter från Sverige underkastade sig slöjtvånget.

Tycka vad man vill om USA:s president Donald Trump och hans Iranpolitik, men det finns en poäng i att inte gulla med den iranska regimen. Ayatollorna och deras underhuggare har blod på händerna och förtjänar fördömelse för hur man behandlar sin egen befolkning. Landet utgör dessutom en global säkerhetsrisk. Iran är inte främmande för att allierade sig med andra förtryckarstater i internationella tvister, och staten har sponsrat terrorism i årtionden.

I Syrien och Irak må den Islamiska Staten till största delen vara besegrad som stat betraktad, men nätverket lever kvar. Usama bin-Ladens talibanorganisation al-Qaida är försvagat jämfört med dess storhetsdagar, men är fortfarande aktivt. Organisationerna och statsbildningarna kommer och går, men kommer leva kvar i någon form så länge ideologin bakom dem fortsatt finns kvar. I Iran har denna tanketradition kunna styra allenarådande i fyra decennier.

Låt oss för både vår egen och för det iranska folkets skull att det inte blir fyrtio år till. Likt kommunismens fall i Östeuropa behöver Iran genomgå en djupgående politisk förvandling. Ayatollorna måste bort.