Gåvokultur under coronapress
Kostnaden är förstås gigantisk. Men Gates initiativ är ändå inte oväntat. I alla fall inte av amerikanerna. Det är snarare så att det förväntas att rika människor ger bort pengar till välgörande ändamål. Och inte bara som nu, i tid av kris utan för jämnan. Till kulturföreningar, till stiftelser för fattiga, till universitet. I USA finns ett levande civilsamhälle även mätt i reda pengar.
Det är ett slags kulturellt kontrakt; ju rikare man är, desto mer förväntas man skänka bort. Det är så att säga den tysta förutsättningen i ett land där låga skatter och premiering av företagande hålls i helgd. Det ena balanserar det andra. Rika och snåla girigbukar är inte väl sedda.
I Sverige är det en helt annan sak. Visst finns filantroper här också, men ingen skulle bry sig om ifall en miljardär förvaltade sin egen förmögenhet och i övrigt struntade i omvärlden. Här har vi vridit det så långt att allt skall bekostas med skattemedel. Välgörenhet skall inte behövas av ideologiska skäl.
Men nu sätter coronakrisen press på en redan ansträngd samhällsmekanik. Plötsligt uppenbarar sig också små fläckar av ett borgerligt, icke-statligt samhälle. Museet Skansen i Stockholm, en bit fruset gammel-Sverige, är i ekonomisk knipa. Skansen är en stiftelse som får väldigt lite av statligt stöd. Nu överlever man – förhoppningsvis – tacka vare ett starkt uppbådat folkligt stöd i form av små donationer och köpta årskort.
Eller Vasamuseet. Det är det enda museet i Sverige som är helt självfinansierande. Men det är samma sak där. Vasamuseet tvingades stänga i mars och ingen vet hur det kommer att bli. Men allmänhetens stöd finns där.
Coronakrisen uppfordrar oss att se med nya glasögon på Sverige i många avseenden. Vår gåvokultur är en av dem. Vi vill gärna ge, men är så hårt beskattade att det i regel inte kan bli fråga om annat än rännilar av småsummor som kanske eller kanske inte räcker till när det verkligen är fara å färde. I fråga om resurser har vi lagt alla ägg i en enda korg, nämligen staten.
Frågan är om det är så klokt. Det skulle inte behöva vara så att hela välfärdsmodellen rämnade om systemet tillät en överviktning åt privata insatser. Kristdemokraterna har varit rätt ute med förslaget om frivilligt gåvoavdrag. Men det går att skruva upp idéns praktik mer än så. Det handlar bara om hur långt politiker förmår tänka tanken att andra än de själva, de där medborgarna, får ett ord med i laget om vart skatterna skall ta vägen.
Det vore synd om regalskeppet Vasa skall behöva murkna för att tanken skall kunna tänkas på allvar.
